Salomon 2015: Förbättrat och förnyat samt årets storsäljare?

Salomon är den största aktören på marknaden när det gäller trail och därför tänkte jag passa på att kolla lite närmare på deras nyheter den här säsongen. Mycket är uppdateringar av redan befintliga produkter, vilket inte är så konstigt då deras produkter oftast befinner sig i toppen av respektive kategori.

Först ut ska vi kolla på två helt nya produkter som jag tror kan bli årets måsteköp för alla trailtokar ute i landet. Den uppmärksamme har säkert redan sett produkterna på Salomons egna löpare som Kilian Jornet eller Emelie Forsberg när de haft dem på lopp eller träning. Vad är då den troliga storsäljaren för något? Det finns liknande produkter men nu när Salomon tar sig an kategorin så sätter de en ny standard känns det som.

Spana in Salomon S-Lab Sense Ultra Set!

SSLUframifrån

(Bild från running.competitor.com)

SSU2015vit

(Bild från castleberg.outdoors.co.uk)

Salomon tar och skalar av och gör en ännu mer minimalistisk vätskeväst som jag tror kommer fylla ett hål i mångas löpprylsarsenal som de inte riktigt var medvetna om att de hade. I fram har du två stycken Salomon Soft Flask på 500 ml styck, dvs en liter vatten tillgängligt i fram. Det är klart tillräckligt för att klara sig mellan vätskestationer på de flesta längre traillopp och duger gott på kortare långpass med. I bak på västen finns ett litet utrymme längst upp med plats för vindjacka och något mer förstärkningsplagg. Nederst i fram framför flaskfickorna finns det även två stretchfickor och så är det två lite större fickor på sidorna också. Alltså fullt tillräckligt för att ha med det nödvändigaste på lopp eller kortare långpass. Spana in bilden nedan för lite mer information av vad allt är på västen.

SSU2015

(Bild från castleberg.outdoors.co.uk)

Varför tror jag då det här är något som många kommer att vilja ha? Det beror på några saker. Först att den är oerhört lätt. Den väger bara 80 gram! Trots den ringa vikten får du som jag nämnde tidigare med allt du behöver på de flesta traillopp och även på långpass så länge du inte behöver ha med allt för mycket extra kläder och energi. Totalt kan man packa 3 liter i västen. Sen har du ändå möjlighet att ha en liter vatten med dig som du snabbt kan fylla på vid vätskestationer och en klar fördel med att ha vätskan i fram är att du alltid har koll på hur mycket du har kvar till skillnad från en vätskeblåsa. Av vad jag läst hittills så känns västen verkligen som ett klädesplagg, inte en ryggsäck.

Själv äger jag en Ultraspire UltraVis Spry som är det närmast liknande jag tror finns på marknaden nu om man ska se till vikt. Då har jag en vätskeblåsa i bak på den.

Skinnersdal med Spry

Den fungerar utmärkt på långpass, men på tävling är vätskeblåsan där back en klar nackdel även om jag kan trycka i två små soft flasks i fram, men då blir det inte mycket utrymme kvar för annat. Dock är Spry klart mycket billigare än Salomon Sen Ultra-setet. Jag tror att framåt sommaren/hösten kommer man se många med Salomon S-Lab Sense Ultra-setet på trailtävlingar runtomkring Sverige. Det går faktiskt redan att köpa setet här i Sverige på Sportamore för 1195 kr. Spana in det här! Eminenta sidan http://www.castlebergoutdoors.co.uk/ som oftast är först ut med Salomons nya saker har gjort en lite video om Salomon S-Lab Sense Ultra Set.

Salomon S-Lab Sense Set

SSLSvit

(Bild från castleberg.outdoors.co.uk)

Nästa produkt är extrem snarlik. Den enda riktigt stora skillnaden mellan S-Lab Sense Ultra-setet och S-Lab Sense-setet är att Sensevarianten saknar facket i bak på ryggen och därmed så kan man bara packa totalt en liter i den jämfört med tre i Ultra. Har lite svårt att se att man ska välja att köpa Sense före Ultra då det bara skiljer totalt 20 gram i vikt. Då känns det som att man lika gärna kan satsa på Ultra och få plats med lite mer saker.

Salomon kör asfalt?!?

SSLX

Salomon S-Lab X Series (Bild från castleberg.outdoors.co.uk)

Salomon har de senaste åren breddat sitt trailsortiment och infört ett segment som de kallar City Trail. Här hittar man skor som fungerar både i stan samt i lättare terräng. Det som är intressant med nya Salomon S-Lab X Series är att det är en sko som bygger på S-Lab-skorna så i princip är det en trailsko omgjord för asfalt. Du får den härliga passformen från Sense-skorna med teknologier som EndoFit och SensiFit och QuickLace-snörningen men med en sula som är anpassad för asfalt. Sen har jag personligen svårt att förstå varför man hellre skulle vilja springa på asfalt än i naturen, men om man är så illa tvungen så kan det här bli en väldigt bra sko för just dig. Droppet (höjdskillnaden mellan fram- och bakfot)  på 8 mm passar den som är van vid asfaltsskor och vikten ligger på 237 gram i storlek 42 2/3.

SSLXsula

(Bild från castleberg.outdoors.co.uk)

Sulan är så där härligt otrailig och passar säkert alldeles utmärkt på asfalt, jag har ingen större koll på hur sulor på asfaltsskor ser ut nämligen 🙂 Ska bli spännande att se hur den här skon tas emot bland både asfaltslöpare och traillöpare. Skulle du vilja ha en sådan? Kommentera gärna nedan! 🙂

Salomon S-Lab Sense Ultra 4

SSLU

(Bild från castleberg.outdoors.co.uk)

Sense Ultra-serien är mina favoritskor på grund av att de är oerhört lätta och extremt komfortabla. Jag läste ett citat i veckan om att man om man springer en mil är en viss procent i luften, kommer inte ihåg om de var runt 70-snåret ungefär och att kontakten med marken bara är ca 30 % då så då kunde man beskriva det som att man variut ute och flugit sju kilometer typ 😉 Så är känslan lite när man har de här skorna på sig. Lätta som luft, så mjuka och goa så du knappt märker att de är där. Man flyger fram helt enkelt 🙂

Version fyra har några spännande uppdateringar. Designmässigt så har man tagit bort de vita strecken där meshen är förstärkt längs sidorna vilket jag tycker ger skon ett ännu mer minimalistiskt utseende. Den största förändringen för er som är vana med Senseskorna är sulan.

SSLUsula

(Bild från castleberg.outdoors.co.uk)

Sulan är nu riktigt välutrustad med dobbar, något som den inte varit på de första versionerna. Sen är skon från början gjord för torra förhållanden (läs mer här), men i takt med att folk (samt Salomons egna löpare) har börjat använda den i allt mer varierad terräng så har det kommit fler och fler dobbar under. Den andra saken som är ny med sulan är att den innehåller en ny gummiblandning för ökad hållbarhet. Det tillsammans med det ökade antalet dobbar gör att vikten ökar så nu ligger de på 240 gram i storlek 42 2/3. Tåboxen är dessutom några millimeter bredare vilket känns bra om man vill använda skon på riktigt långa pass då fötterna sväller lite. Vilket man givetvis vill 😉

Salomon S-Lab Sense Ultra 4 SG

SSLUSG

(Bild från castleberg.outdoors.co.uk)

Syskonversionen av S-Lab Sense Ultra har förkortningen SG på slutet och det står för Soft Ground, dvs lera och annat mysigt som du kan tänkas ha dig glädjen att ta dig fram igenom i skogarna. Förändringarna är samma även på den här modellen i princip. Sensifitförstärkningarna på utsidan är lite starkare och utan de vita strecken samt att tåboxen är lite bredare och även tåskyddet i fram har förändrats lite. Största förändringen är också sulan.

SSLUSGsula

Sulan på SG 4 (Bild från castleberg.outdoors.co.uk)

Om man jämför den nya sulan med den från Salomon S-Lab Sense Ultra 3 SG så ser man att det är rätt stor skillnad.

Salomon S-LAB SENSE Ultra SG Sula

Version 3 SG var Salomons stora nyhet förra året och det är en av mina absoluta favoritskor någonsin. Vikten ligger nu på 264 jämfört med 240 och det beror på samma förändringar som på vanliga Sense Ultra, annat gummi och något fler dobbar. SG 3:an är dock inte klockren på våta stenar eller spänger. Förhoppningsvis har det förbättrats lite i och med den nya gummiblandningen i SG 4.

Salomon har även uppdaterat två trotjänare och storsäljare, vätskeryggsäckarna Salomon S-LAB Adv Skin3 12 SET samt Salomon S-LAB Adv Skin3 5 SET. Den stora skillnaden när det gäller båda ryggsäckarna är att de nu väger hela 30% mindre är föregångarna. Det är inte illa med tanke på att de var lätta redan tidigare. Detta har man fixat genom att byta ut och förändra en del material men ändå bibehålla kvalitén. Den andra stora nyheten med båda två är att de nu kommer i en ny färg som jag tycker är riktigt snygg nämligen vit. Så vill man skilja sig lite från mängden så kör man säsongens vita färg 🙂

SSL12vit

Salomon S-LAB Adv Skin3 12 SET (Bild från castleberg.outdoors.co.uk)

SSL5vit

Salomon S-LAB Adv Skin3 5 SET (Bild från castleberg.outdoors.co.uk)

Sen har jag precis nu i dagarna lyckats nosa upp några fler nyheter som visats upp på Outdoor Retailer Winter Market Show. En som jag fastnade för där och som är en helt ny modell är Salomon S-Lab Speed.

Salomon S-Lab Speed

(Bilder från http://samwinebaum.blogspot.se/)

Salomon S-Lab Speed Sula

Det som är speciellt med den här är att den enligt Salomon ska ha extra bra grepp på våt sten. Något man inte varit bortskämd med i Salomons skor om man jämför med Icebugs exempelvis. Mycket intressant! Vikten ligger på 265 gram så snarlik SG 4 som jag visade ovan och droppet är på 4 millimeter. Har ingen aning om när den här skon släpps men den kan definitivt bli en favorit om den håller vad den lovar på våt sten 🙂 Om bara Salomon skulle släppa en S-Lab Sense Ultrasko med metalldobb till nästa vinter så har de en riktigt farlig line-up för hela 2015.

Det var en genomgång av de största nyheterna inför årets trailsäsong från Salomon. Vilka skor satsar du på? Är du som jag grymt sugen på ett Salomon S-Lab Sense Ultra Set? 🙂 Kommentera gärna vilka skor/prylar du ser fram emot under 2015.

Axa Fjällmaraton 2014 – Min upplevelse

Det är inte så ofta man i form av ord ska försöka beskriva något som man tränat så länge till, sett fram så länge emot och som man lagt enormt mycket tid och en hel del pengar på som jag ska försöka göra med det här inlägget. I lördags var det nämligen dags för Axa Fjällmaraton. Loppet som jag anmälde mig till för nästan exakt ett år sedan och som redan innan det varit mitt fokus ett bra tag. En stor del av förra årets träning var ett test för att se om det var möjligt rent fysiskt att ge sig på något som Axa. 43 kilometer och 1800 positiva höjdmeter. Och med positiva höjdmeter menas inte några glada, hjälpsamma utförsbackar utan rakt-upp-på-fjället-inget-nonsens-höjdmeter. Det som var pricken över i:et då var mitt första pass över tre mil som slutade på ca fyra mil totalt när jag försökte ta mig an John Bauer-leden från Huskvarna till Gränna men hamnade i Bunn (Läs mer om den eskapaden här). Då kände jag att med ett års träning till så skulle jag vara redo att klara den stenhårda utmaningen som Axa Fjällmaraton ändå är.

Snabbspola ett år och vi är framme vid tävlingsdagen. Väderprognosen hade lovat klart väder och solsken men när jag vaknade i vår stuga där utsikten brukar vara helt ljuvlig så möttes jag av en kompakt vägg av dimma. Illa. Lite småorolig blev jag allt. Utsikten är ju halva grejen med att springa på ett fjäll. Efter frukosten återstod lite småplock med utrustning, fylla på vatten i vätskeryggsäcken och sätta på nummerlappar och dona med packningen och klä på sig matchdräkten som dagen till ära fick bestå av min vita Team Nordic Trail-t-shirt, nyinförskaffade Nikeshorts inklusive tights, min Craftkeps, Gococo vadkompression, Segerstrumpor och moddade Icebug Acceleritas3. Som jag skrev innan Axa så lutade jag åt att springa i antingen Salomon S-Lab Sense 2 eller Salomon Sense Pro. Men då det hade fortsatt regna fram till tävlingen kändes det säkrast med ett par skor som klarar av lite väta och dessutom har ett excellent grepp på blöt sten, vilket jag antog att det kunde bli en hel del utmed banan.

Axa Pre-RaceLaddad för loppet! Med vår stuga till vänster på bilden och bakom det kompakt dimma istället för en magisk utsikt.

Vi packade in hela familjen i bilen och gav oss iväg för att köra den knappa milen till Edsåsdalen och Köjagården där starten skulle gå. Där hade vi varit flera gånger under vår drygt veckolånga vistelse i Åre. Bland annat hade min äldste son Adrian sprungit Minimaraton där men det kommer jag att skriva mer om i ett annat inlägg där jag går igenom vår semester i Åre lite mer.

Dimman började lätta på vägen dit och så gjorde även mitt tävlingshumör även om jag fortfarande var lite småpirrig inför dagens mastodontuppgift. Väl framme sjöd dalen av aktivitet, bilar som parkerade här och där och massor med löpare kryllade omkring likt myror överallt och jag började bli lite stressad då det började dra ihop sig så Marie fick släppa av mig och leta parkeringsplats så jag skulle hinna till starten i lugn och ro.

Axa - Till starten

Jag hann värma upp lite lätt innan starten och under uppvärmningen stötte jag på en av mina stora idoler och förebilder när det gäller traillöpning, Emelie Forsberg. Jag hälsade snabbt och önskade lycka till och sen var det dags att pallra sig bort till startfållan. Startfållan är uppdelad efter vilken sluttid man tror att man kommer att ha och mitt mål var att försöka klara under sex timmar så jag trängde in där strax bakom de som planerade springa på 4.5-5 timmar. Det råd jag läst mest när det gäller Axa är att man ska ta det lugnt fram till Nordbottnen, alltså i ca 27 kilometer. Sen visste jag även att det kommer bli trångt upp för stigarna upp till första fjället Välliste, men så fick det vara då kommer jag garanterat ta det lugnt. Det fick vara min plan för dagen. Sen skulle man visst bara ta sig över en liten bjässe vid namn Ottfjället efter Nordbottnen, men hur det skulle gå återstod att se. Jag småpratade lite med några av deltagarna runt omkring och det märktes att det började närma sig startskottet för stämningen i fållan gick nästan att ta på. Sen var det dags och då bar det av i lugnt tempo, allmänna glädjetjut hördes runtomkring och jag passade på att skrika ut ett rejält ”Yeeeee-haaaaa!” 🙂 Killen som stod närmast mig i fållan lyckades vurpa strax efter startlinjen så han var nog först av alla att ramla under loppet, men garanterat inte den siste. Här är en film från starten.

Efter starten flöt det på i lagom lugn takt och jag njöt av det härliga vädret och känslan av att vara iväg på ett spännande äventyr. Helikoptern flög över oss för att filma och jag passade på att vinka. Först sprang vi på en bred grusväg men efter ca två kilometer bar det av in i skogen och den första stigningen uppför fjället Välliste inleddes. Här fick man gå om man inte ville springa om i terrängen som var riktigt blöt och lerig på sina ställen så jag höll mig till min plan att ta det lugnt. Redan här upptäckte jag en av de sakerna som gör ett sådant här lopp till en sådan fantastisk upplevelse; atmosfären och gemenskapen. Jag passade på att småprata med folket runtomkring, försökte luska ut lite vilket tempo de hade tänkt hålla för att se om det var någon jag kunde haka på. Stämningen var verkligen på topp och det skämtades friskt. Sen kom vi ut på de första spängerna och vyerna började breda ut sig runtomkring. Härligt!

Axa - Lämmeltåget

Axa - Spånglöpning

Lämmeltåget och första spånglöpningen!

Vi började närma oss trädgränsen och nu sprang man i princip hela tiden. Härligt att komma igång ordentligt med löpningen och när vi väl kom upp på fjället var utsikten makalös. Verkligen helt perfekt väder och frågan är hur långt man kunde se? 10-15 mil? Långt var det i alla fall. Här börjar jag snacka lite med en man som sprungit Axa fem gånger tidigare, alltså en riktig veteran! Uffe visar sig dessutom vara från Skara, min mors hemstad och själv är jag ju uppvuxen i Skövde så direkt fick man en go’ koppling 🙂 Han tjötade på bra och vi hade det riktigt sköj upp för toppen på Välliste och han hade som plan att springa under sex timmar så jag försökte hänga på. Efter först toppen var det en rejält brant backe som var riktigt rolig att ta sig nedför och sen bar det av utför fjället och in på smala, tekniska stigar och vidare mot första vätskekontrollen vid Ottsjön (16 km).

Här anslöt även en till person till vårt gäng, Björn som visade sig jobba för Inov-8 i Sverige. Helskön kille som hade Axa Fjällmaraton som sitt nionde löppass (!!!) för i år. Dock höll han på med cross-fit och såg väldigt vältränad ut, men jag var riktigt imponerad av hans humör och kämpaglöd, han bara ångade på likt han tränat till loppet i flera månader. Riktigt spännande att prata med någon med stor inblick i branschen också. Vi tappade Uffe som var tvungen att ta en toapaus och från ca 12 km till 14 km tog vi oss upp för vad jag tyckte var ett av de jobbigaste partierna på banan. Dels var det en lång stigning under hela de två kilometerna men det jobbigaste var underlaget. Det hade ju regnat väldigt mycket under veckan så det var som att springa uppför en geggig bäck i två kilometer. Inte skoj och jag fick släppa till Björn här för jag ville inte ta ut mig för mycket.

Det kändes som en befrielse när det började gå utför mot Ottsjön och första vätskekontrollen vid 16 km och man fick springa på lite grusväg. Till vätskekontrollen hade det tagit mig knappa två timmar och jag åt en bulle och fyllde på sportdryck i mina två Salomon Soft Flask som jag hade med i fram på vätskeryggsäcken. Passade även på att skölja av huvudet med kallt vatten vilket var väldigt gött för det började bli riktigt varmt.

Direkt när jag lämnade vätskekontrollen så springer man utför en liten backe och där hamnade jag bredvid Fredrik som var från Sotenäs och sprang för klubben IK Granit. Jag kände igen klubbdräkten från ett blogginlägg som jag läst på Jogg.se och som det i efterhand visade sig vara Fredrik som hade skrivit. Läs det här! Vi började småprata och hade det väldigt trevligt uppför Hålfjället och ned mot Nordbottnen. Här bjöd banan på en rätt lång stigning i princip mer eller mindre uppför i nästan åtta kilometer. Där gick Fredrik och jag en hel del och det var härligt att springa på fjället med Ottfjällets praktfulla höjder som tornade upp sig bara några kilometer bort. Men först skulle vi ner till vätskekontrollen vid Nordbottnen (27 km) och löpningen dit var riktigt jobbig. Smala, leriga stigar med massor med blöta rötter och stenar gjorde utförslöpningen tung och krävande. Fredrik hade sagt att han skulle stanna lite längre vid Nordbottnen så han vek av strax innan för en toapaus. Jag provade att äta en chokladboll men det var bara segt att försöka äta den. Skulle nog druckit lite innan jag försökte med den. Jag kände mig dock pigg och fräsch och jag hade ätit två Runekakor på vägen, en vid ca 11 km och en vid ca 22 km. Så jag plockade på mig lite vingummi, fyllde på sportdryck i mina handflaskor igen, sköljde av huvudet och gav mig av och då stod klockan på ca 3.30.

Nu var det lite pirrigt. Alla säger att det är nu loppet börjar på riktigt. Vid 28 km kommer stigningen upp på Ottfjället. På tre kilometer är det en stigning på ca 500 höjdmeter. Det är vad jag kan få ihop i höjdmeter på ett långpass på dryga två mil här i Jönköping och då har vi det ändå ganska bra ställt med backar häromkring. Innan loppet hade jag tänkt att så jobbigt kan det väl inte vara ändå. Man går ju ändå uppför. Men ack så fel jag hade. Det jobbiga var väl inte att gå i sig utan när man skulle börja springa igen eller börja gå igen efter att man hade sprungit. Man använder tydligen musklerna annorlunda för just omställningen mellan gång/löpning tyckte jag var väldigt jobbig. De två första kilometerna går ändå relativt bra, jag går till och med om en del folk. Trycker i mig vingummi för att få mer energi i mig.

Axa - Väggen

Ett parti av ”väggen”

När vi kommer över trädgränsen kommer det några vindar och man riktigt njuter av att det fläktar lite, det är trots allt riktigt varmt.

Axa - Väggen + Björn

Här kan man skymta Björn från Inov-8 i bakgrunden i bar överkropp, men jag hade ingen aning om att han låg bakom mig när jag tog kortet.

Axa - Massage

Hade sett den här skylten på Instagram innan loppet men när jag väl såg den på riktigt vet jag inte om den hade den effekt som de som satte upp den hade tänkt….

När lutningen börjar bli löpbar igen kommer en kille ikapp mig och börjar prata med mig och jag är riktigt trött så till en början fattade jag inte ens att det var Björn för han hade tagit av sig och sprang nu i bar överkropp. Härligt att springa tillsammans med någon och Björn verkar dessutom oförskämt pigg. Vi kommer upp till en vacker fjällsjö och Fredrik hade tipsat mig innan om att det var härligt att dricka ur dem och det var verkligen uppfriskande. Återigen får jag släppa iväg Björn som ångar på.

Det jobbigaste mentalt sett nu är dels får jag krampkänningar när jag ska springa men och sen igen när jag börjar gå men värst är att man ser hur folk fortsätter uppåt, uppåt och uppåt på smala stigar och jag börjar känna mig riktigt slut. Vätskekontrollen på Ottfjället är efter 35 km och på vägen dit blir det riktigt kallt. Vi korsar berget från väster till öster större delen av stigningen och givetvis ligger det en stadig motvind som jag till en början uppskattade men snart börjar ogilla allt mer. Som tur är visste jag sen Marie sprang halvmaran veckan innan att det kan bli riktigt kallt på fjället så jag hade lagt tunna vantar och min Team Nordic Trail-buff lättillgängligt i vätskeryggsäcken så jag hivade på mig dem och kände mig som en trail-gangsta när jag sprang omkring med buff och kepsen utanpå. Har som tur är inget bildbevis på denna utstyrsel. Men det var väldigt gött att bli lite varm i vinden. Dock verkade inte de flesta andra löparna störa sig så mycket på kylan. Jag var ensam med både vantar och buff. Till slut når jag vätskekontrollen och här gör jag väl lite av samma misstag som jag gjorde på Kolmården Trail Marathon, jag låter min hunger och törst styra mitt energi- och vätskeintag. Det visar sig att de har cola på den här vätskestationen och det klämmer jag säkert fem muggar av, vilket bör vara ca en liter cola. Kanske inte direkt klockrent för magen som ska kuta åtta kilometer till nedför ett fjäll och som pricken över i:et passar jag även på att klämma i mig en handpressad espresso. Bjuds det på en handpressad espresso uppe på ett fjäll då får man liksom passa på. Är så trött att jag inte klarar av att äta och jag börjar fundera på om jag borde stannat längre vid Nordbottnen och fyllt på mer där. Tyvärr hade de inte några dunkar så man kunde fylla på handflaskorna här och hade jag varit lite piggare hade jag kanske kunnat komma på den simpla idén att ta sportdryck från ett av glasen som stod uppdukade på bordet och fylla på med, men icke sa nicke. Trötthet på gränsen till utmattning har väl viss effekt på rationellt tänkande 🙂

Att ta sig de åtta kilometerna från Nordbotten upp till Ottfjället har tagit mig 1h och 35 minuter. Jobbigt. Men när jag börjar springa igen så märker jag att det faktiskt går att springa lite, men oj vad segt det är! Och tyvärr hade vi inte nått banans högsta punkt utan det var mer uppför innan det skulle bli dags för den långa utförslöpningen. Här möts jag dock av några åskådare varav två kvinnor står och gör vågen för alla löpare. Helt fantastiskt peppande och precis vad jag behövde i det läget! Stort tack till er som gjorde vågen! Spana i den officiella videon från loppet lite längre ner i inlägget så kan ni se dem 🙂

När jag börjat nedförslöpningen kommer Uffe från Skara ångandes förbi och verkar väldigt pigg. Hade dock ingen ork att hänga på honom. Någon minut senare kom Fredrik ikapp mig igen, vilket trots att Fredrik är en kanonkille gjorde mig lite smått irriterad för jag hade trott att jag dragit ifrån honom. Han sa nämligen när vi diskuterade hur gamla vi var och då det visade sig att jag var nio år yngre än honom att jag borde ligga en halvtimme före honom när vi var på väg ner till Nordbottnen. Mitt svar då var att vi får väl se se sen när vi är i mål. Men jag måste erkänna att de taggade mig och att han hann ikapp mig nu när vi skulle ned för Ottfjället var väl egentligen väldigt bra för det fick mig att pusha mig nedför och vi plockade faktiskt lite placeringar på vägen ned. Höll på att göra en riktigt saftig vurpa när jag gled nedför en sten vid en hög brant men lyckades rädda fallet och fick faktiskt beröm av några åskådare som sa att det var många som hade slagit sig illa där. Löpningen nedför bjöd på en hänförande utsikt men förrädiska leriga backar och småhala spänger men fortlöpte bra och sen var det riktigt gött att komma in på den avslutande grusvägen ned till målgången i Vålådalen. Här sprang jag förbi en kompis från Skövde som jag inte sett på väldigt länge men som numera bland annat gör de officiella filmerna till Axa Fjällmaraton, åker en massa skidor med kite och är rätt välkänd i Jämtlandskretsar, nämligen Simon Jaktlund. Görsköj att heja på honom i farten och han kom även förbi efter målgången. Roligt!

Nu var det bara några hundra meter kvar till mål och benen var enormt tunga. Både Fredrik och jag fick gå i en liten uppförsbacke som egentligen inte var värd att kallas backe efter allt vi tagit oss igenom under dagen. Efter den hör jag ett konstigt ljud och ser på håll att två glada typer kommer springandes mot oss varav den ena har koskälla. Det visar sig vara Mr Salomon himself, Erik Ahlström och Daniel Roxvret som jag lärt känna genom Team Nordic Trail men som jag aldrig träffat på riktigt. Erik och Daniel springer och hejar på alla och ger high-fives och det är superuppiggande att se deras glädje och spontanitet 🙂 Väldigt sköj sätt att träffa Daniel för första gången också. Det kommer jag nog aldrig glömma. Strax efter det se jag hela min familj som står och hejar på för fulla muggar och det är bara ca hundra meter kvar till mål. Helt fantastiskt skön känsla! 🙂

Axa - Adrian och Edvin

Adrian och Edvin väntar på pappa! 🙂

Här är en liten kort film som Marie filmade strax innan målgången och där kan ni se Fredrik som springer strax före mig. Jag lyckades maka mig förbi honom i sakta fart precis innan målgång men vi gick i mål på precis samma tid. Riktigt roligt när man har sprungit en stor del av loppet tillsammans.

Tyvärr blir det inget roligt omkramande av varandra och trevligt eftersnack med Fredrik då magen gör sig påmind om att den faktiskt blev fullproppad med ca en liter cola och en espresso av sin slutkörda ägare för åtta kilometer sedan vilket resulterar i att jag kräks ut all cola och espresso direkt efter målgången. Kanske inte så trevligt för publiken runtomkring men faktiskt väldigt gött för min egen del. Jag visste att det inte var optimalt med all cola och espresson för magen men jag behövde verkligen allt socker snabbt då och jag kunde inte äta något. Efter målgången hamnar man direkt i matkön och efter att ha bälgat i mig en massa saft där och känt att lite av krafterna börjar komma tillbaka så ställde jag mig i matkön och får en körv och en våffla, men konstigt nog är jag inte hungrig fast jag förbränt ungefär lika mycket kalorier som jag gör på två dagar ungefär. Bäst av allt är att nu får jag träffa min familj! Underbart fast jag är helt slut.

Axa - Matdags!

Matdags!

Efter att fått i mig lite mat blev det lite vila i gräset och sen fick jag skölja av benen inför massagen som jag väntade på och det var ett projekt i sig. Att ta av sig strumpor samt vadkompression när man sprungit en fjällmara är inte så enkelt som det låter. Efter lite mer vila var det äntligen dags för min massage och där fick mina vader en rejäl genomknådning. Gött men ajajaj! Sen följde Adrian med mig och badade lite badtunna och efter det var det dags att ge sig av till vår stuga för att städa och packa lite inför nattens hemfärd.

Summering av Axa Fjällmaraton 2014

Mitt resultat och saker jag kan förbättra

Till att börja med är jag väldigt nöjd med mitt resultat på 6.06.18 även om jag inte klarade under sex timmar som var mitt mål. Det som varit svårt för min del i träningen av loppet har varit att komma iväg på de där riktigt långa långpassen. Tills jag springer nästa gång ska jag se till att komma ut på fler långpass där jag är ute och springer längre än tre timmar bara för att vänja kroppen med att löpa länge. Som småbarnsförälder är det inte lätt att få till de här passen, men några veckor innan Axa testade jag att ge mig ut på ett långpass på ca 3.5 mil med en ny löparkompis och då startade vi strax efter klockan sex på en söndagmorgon och det fungerade faktiskt väldigt bra. Sen tänker jag även se till att träna mer med fullpackad ryggsäck. Det hade jag inte gjort och det märktes. Jag var väldigt trött í ryggen på vägen upp för Ottfjället och det hänger nog också ihop med att jag tränat bålstyrka alldeles för dåligt. Så målet inför höstträningen är att få in minst två styrke/corepass i veckan på de dagar då jag inte springer. Något annat som jag kan göra bättre är att träna mer på att gå uppför riktigt branta backar. Det märktes att jag var ovan med det och det tog mycket mer på musklerna än jag hade räknat med. Sen fungerade det inte helt klockrent med energiintaget under loppet och det är något jag får experimentera lite med. Är inte supersugen på att börja köpa en massa dyra gels eller energidryck utan vill gärna hålla nere kostnaderna då jag ska vara föräldraledig i ett helt år till (har varit hemma sen i januari) och då får man se till att snåla för att kunna vara hemma så länge. Sen går det ju alltid att se till att klämma in ännu mer av de där positiva höjdmeterna i träningen 🙂 Se till att hänga på JanuariJakten 2015! 🙂

Loppet och arrangemanget

Loppet var verkligen allt jag hade föreställt mig och en bra bit till. Att springa i den underbara fjällmiljön med utsikter som är så praktfulla och ståtliga så man nästan tappar andan av vidden och skönheten och göra det tillsammans med en massa annat folk och härlig stämning och helskön atmosfär är en upplevelse värd var enda krona. För det är rätt dyrt att anmäla sig, har för mig det var 1200 kr. Men då får man ju även en hel längs med vägen i form av support och de ser även till att Fjällmaratonleden hålls i bra skick samt att man får massage, bada badtunna och annat gött efter loppet också. Banan var verkligen en saftig bit att ge sig på och bjöd på ypperligt varierad terräng med många riktigt tekniska, smala stigar och tyvärr en hel del lera efter allt regnande vilket höll nere tiderna. Jag hade nog klarat mig under sex timmar om jag hade sprungit Öppet Fjäll helgen innan då banan var extremtorr. Men jag ångrar inte en sekund att jag satsade på mina Acceleritas3 då de passade perfekt i all lera och på blöta stenar. Sen måste jag bara skriva lite om Ottfjället och miljön där. Det karga, nästan lite bistra landskapet med stenar och klippor och helt sagolikt vackra småsjöar här och där hänförde mig fast jag var enormt trött. Jag skulle gärna fjällvandra leden med familjen någon gång i framtiden då barnen är äldre. Arrangemanget i sig var kanon! Allt flöt på väldigt smidigt och är riktigt genomarbetat och proffsigt gjort. Inga problem med banmarkeringar eller något annat. Jag gillar även att de breddat konceptet med fler lopp under veckan. Vi var och kollade på Ottfjället upp mitt i veckan och det var spännande att se flera av de stora stjärnorna vid starten men vi missade Inov-8 Sprinten som verkade vara riktigt rolig att kolla på.

Jag kan verkligen rekommendera dig att springa ett sådant här lopp, men se till att träna inför det. Axa Fjällmaraton lever verkligen upp till sin beskrivning som de har på sin Facebooksida: Upplevelselopp i vacker fjällmiljö. Vill du springa nästa år får du hänga på låset på tisdag 19/8 kl 14.00. Förra året tog alla platser slut på en kvart! För min egen del tror jag att nästa års stora löpupplevelse kommer att bli Kullamannen Ultra som ser ut att bli en utmaning över det vanliga då man nästa år kommer springa tre slingor på ca 20 km över Kullaberg så hela banan kommer bli 60+ km och 3000+ höjdmeter. Men jag har insett att jag gillar sådana här utmaningar. Att se vad jagklarar av. Det är verkligen stor skillnad på att springa ett långlopp och ge sig ut och springa ett 10 kilometers trail-lopp. Man blir trött på två helt olika sätt och ställs inför två helt olika utmaningar.

Avslutningsvis! Se till att spana in filmen som Simon Jaktlund gjorde om årets fjällmaraton 🙂

Kolmården Trail Marathon – Premiär i dubbel bemärkelse

Först vill jag börja med att be om ursäkt för den oerhört låga aktiviteten på bloggen den senaste månaden. Det har liksom kommit ett fotbolls-VM och semester i vägen känns det lite som. Däremot är det inte så att jag slutat springa eller har ont om uppslag att skriva om så håll i hatten så ska det bli åka av de närmaste veckorna. Det kommer godbitar som vilken löparjacka du ska köpa om du ska köpa någon, recensioner av två kanonfina Salomonskor som jag utvärderat under våren/sommaren, allt om mitt första Axa Fjällmaraton, vad som händer i Team Nordic Trail Jönköping i höst samt en massa annat smått och gott!

Men nu till dagens inlägg. I början av juli var det nämligen premiär i dubbel bemärkelse. Jag skulle springa mitt första marathon någonsin och loppet i fråga var det också premiär för, Kolmården Trail Marathon. Upplägget för loppet passade mig perfekt. För totalt 350 kr fick man startavgift, övernattning i Kvarsebo IK:s klubbstuga samt frukost. Klockrent! Starten på loppet var redan kl 08.00 så skulle jag åkt dit samma dag skulle jag fått gå upp mitt i natten. Fredagen fjärde juli styrde jag alltså kosan mot Kolmården, vädret var alldeles ljuvligt soligt och varmt och fredagskvällen bjöd dessutom på ett pizzadepåstopp i Vingåker av alla ställen där jag lyckades hitta en pizzeria med en gigantisk projektorskräm så jag kunde se Tyskland – Frankrike.

VM Tyskland - Frankrike Sen fortsatte färden mot Kvarsebo IK:s klubbstuga och väl på plats var det lite spännande att se vad det var för gäng jag skulle möta där. Det är ju inte var dag man åker och sover i ett stort rum med en massa främlingar. Jag hade trott att vi skulle vara väldigt många, men vi var bara åtta stycken tror jag om jag inte minns helt fel. Vi hann med lite gött småprat innan det var dags att sova.

Sovplats

 Min fabulösa sovplats 🙂

Som jag nämnde tidigare så ingick det även frukost i övernattningen och vi pratade ihop oss kvällen innan om att ca klockan sex var en ganska bra tid att gå upp då starten var klockan åtta. Då jag somnade lite efter klockan tio kvällen innan (Samtidigt som Brasilien – Colombia precis startat, men vad gör man inte för löpningen 😉 och vaknade runt klockan sex hade jag alltså sovit lite mindre än åtta timmar. För mig som är småbarnsförälder är detta ren och skär lyx! 🙂 Jag sov dessutom rätt bra så uppladdningen inför loppet var det inget fel på.

Frukosten för dagen bestod av ljust bröd, lite vaniljyoghurt som jag hittade och lite havregryn som müsli samt en skvätt kaffe. Killen jag satte mig bredvid visade sig vara från Vetlanda och en riktigt rutinerad löpare/orienterare. Jag hann få en hel del tips av honom samt även diskutera Axa Fjällmaraton en hel del för han hade sprungit både fjällmaran och öppet fjäll. Sen flöt allt på, toabesök, omklädning, fylla vattenblåsan på min Ultraspire UltraViz Spry, blanda Resorb i min Salomon Soft Flask som jag sedan klämmer ner i en av fickorna i fram på min Spry och bunkra upp med Runekakor i resten av fickutrymmen samt en extra Resorbpåse för påfyllning. Sen började dra ihop sig för start och jag sprang lite bara för att känna på benen och det kändes gött. Inte var dag man ska springa sin första mara och dessutom i terräng. Innan starten fick en genomgång inför tävlingen och sen var det några minuters lite smånervös väntan. Det var rätt så varmt redan nu så jag var lite spänd på hur mycket värmen skulle påverka mig.

KTM - Genomgång

Taggade löpare!

KTM - Start

I startfållan hann jag hälsa på ett för mig välkänt Instagramansikte, sportstuff_se alias Daniel. Roligt att prata med någon man följt länge på Instagram och som jag hade lite häng på när jag sprang Linköping XC-Race i höstas. Sen gick starten och jag hann bara springa några meter innan jag kände igen ett Instagramansikte till, wirus81 alias Fredrik som tillsammans med några kompisar har Team Fillinge Ultra. Lite ovanligt att presentera sig springandes och jag visste att han ska springa UltraVasan och hade en runstreak på över 200 dagar så kunde jag hänga på honom och det känns ok så kommer det nog gå bra. Början av banan klättrade upp på små fina stigar över klipphällar och vissa stycken med härlig utsikt över Bråviken. Rätt snabbt hamnade jag strax bakom Daniel och längre fram sprang Fredrik och tempot kändes helt ok för mig så det flöt på bra.

KTM - BråvikenPå klipporna vid Bråviken strax bakom Daniel.

(Bild från Salomon Trail Tour Kolmårdens Facebooksida)

Vid ca 7-8 km blev det en lucka mellan de andra och mig och här kände jag att jag var tvungen att välja. Öka tempot och hänga på eller dra en egen klunga själv. Jag vet hur segt det är att ligga och dra först när det är smala stigar och man ska följa en led (i detta fallet Sörmlandsleden större delen av banan) så jag valde att haka på Team Fillinge Ultra och Daniel.

När vi hade avverkat första milen ungefär kom vi till en väldigt mysig sjö, Nävsjön, där vattnet låg helt stilla och det var alldeles tyst. Jag älskar att springa på små stigar intill sjöar och löpningen runt sjön kommer jag bära med mig som ett av de bästa minnena från mina marathondebut. Vid sjön kom även första vätskekontrollen vid 11 km och det blev ett kort stopp med lite sportdryck och så vidare.

Fram till nästa vätskekontroll vid 23 km bjöds vi på varierad terräng med mestadels smala stigar med en hel del rötter och sten, men även vackra fält, lite grusväg och lite asfalt. Jag gillade passagerna där det blev lite bredare väg för då hann man prata lite med de andra. Roligt att tjöta lite med folk som brinner för löpningen och prata om lopp, träning och utrustning med mera. Vi kände oss starka och sen de första två-tre kilometerna så hade ingen sprungit förbi oss vilket kändes bra för mig som ofta startar lopp för hårt och tappar sen. Vid vätskekontrollen blev det lite banan, blandning av en ny flaska med Resorb och lite vatten.

Nu var det dags för eldprovet. Tolv kilometer till nästa vätskekontroll. Det började bli riktigt varmt. Vi ångar på. Fredrik som dragit vår klunga länge lämnar över till Andreas alias anestesor som verkar väldigt pigg och fräsch. Jag mumsar Runekakor och dricker Resorb. Andreas och jag pratar lite och är väldigt nöja med att vi sprungit tre mil på ca tre timmar. Jag börjar få förhoppningar om en sluttid på dryga fyra timmar. Fredrik springer ikapp Andreas och berättar att han har krampkänningar och vill släppa. Jag fortsätter vidare själv medan de pratar och kommer ut på ett kalhygge med väldigt tätt ris som täcker nästan hela stigen och man kan knappt se stigen under. Borta är min draghjälp, skuggan från träden och nu ska jag följa markeringarna själv på en stig som knappt syns och temperaturen är väl ca 25 grader. Så fortsätter det i ca två kilometer. Jag kommer i kapp och förbi några löpare som kroknat av värmen och för hårt tempo men blir själv allt tröttare och allt mer törstig. Vattnet tar slut precis innan jag kommer ut från den oerhört jobbiga stigen till en grusväg och till min lycka sitter det några och hejar där som har flera vattenflaskor. Jag frågar om jag kan få dricka lite vatten och i samma veva så kommer Andreas ikapp mig. Jag blir så glad av att få lite draghjälp att jag glömmer att tacka de jag fick vatten av så tack ni som satt där mitt ute i skogen och bjöd mig på mycket välbehövlig vätska! 🙂

Benen börjar kännas riktigt sega och jag börjar få problem med att hänga med Andreas. Jag får smaka lite på hans vatten och det var verkligen kanon av honom. Då det fortfarande var dryga kilometern kvar till nästa vätskekontroll. Jag får släppa och han ångar vidare. När jag väl når vätskekontrollen så är jag riktigt trött och det känns som att jag kan dricka en hel sjö själv. Men när jag hör arrangörerna prata om att vi bara är ungefär femton stycken som kommit till kontrollen hittills så går humöret upp rejält. Tänk att komma bland de 20 bästa av ca 85 startande i sin marathondebut! Här gör jag nog ett av de nybörjarmisstag som jag ska försöka komma ihåg i framtiden. Jag dricker alldeles för mycket vatten och äter alldeles för mycket banan. En av arrangörerna säger att nu är det bara slutspurten kvar och jag tänker att det låter ju bra, nu är det kanske lättsprunget. Men ack vad fel jag hade. Smala, branta, klippstigar mötte mig efter bara några hundra meters löpning och det i kombination med en mage som inte riktigt ville leka längre gjorde att det fick bli väldigt mycket gå upp för de tekniska och branta klippstigarna och även en hel del nedför. Värmen hade tagit ut sin rätt och orken efter ca fyra timmars löpning.

En positiv sak med detta var att jag kunde njuta mer av den vidunderliga utsikten över Bråviken. Solen gassade och man kunde se riktigt långt och vattnet glittrade när solstrålarna reflekterades. Härligt! Men jag hade fullt upp med att ta mig fram. Kilometertiderna sjönk och helt plötsligt tog det 8-9 minuter att ta sig en kilometer och när de värsta partierna med klippor var slut och jag kommer ut på en landsväg känns det helt underbart att springa flera hundra meter i sträck. Men jag började bli så trött så att de sista kilometerna hankade jag mig fram med en form av intervall, springa till nästa stigkrök, sen gå lite, springa till det trädet, sen gå igen. Mer orkade jag inte. Men den jobbiga avslutningen på banan verkar inte bara vara jobbig för mig för ingen passerar mig efter sista vätskekontrollen heller. Till slut börjar jag känna igen vägarna till klubbstugan och äntligen skymtar den genom skogen. Jag är verkligen helt slutkörd och när jag vänder upp på upploppet tvingar jag mig själv till att springa bara för att det är så mycket publik.

Väl i mål är jag verkligen totalt utpumpad. De sista tolv kilometerna tog ungefär 1 timme och 45 minuter att avverka, jämfört med tre timmar på de tre första milen. Min sluttid i mitt första marathon blir 04:46:45 och jag går in på en 16:e plats totalt, 14:e plats i herrklassen. Så grymt nöjd med detta då totalt var 83 startande och att ingen sprang om mig efter de inledande kilometerna! 🙂

Efter målgången sjunker jag ihop i skuggan av en husvägg och sitter där och bara är. Pratar lite med en kille som har en Suunto Ambit 2 och han har fått ca 650 positiva höjdmeter på banan och min Suunto Ambit 2 S visar på knappa 400 meter vilket är lite intressant. Ambit 2 har en barometrisk höjdmätare och arrangörerna hade sagt ca 600 höjdmeter så det känns ju mer korrekt än mina 400.

Efter ett tag är det dags för prisutdelning och Fredrik Nilsson från Vetlanda som jag pratade med vid frukosten visade sig ha kommit trea i hela loppet. Grymt starkt jobbat! Jag lyckas vinna en Salomon Trail Tour t-shirt på den efterföljande pristudelningen vilket var roligt. Sen var jag äntligen tillräckligt ok i magen för att få i mig gratishamburgaren som alla deltagarna fick. Glad och nöjd och oerhört trött satte jag mig sedan i bilen för ca tre timmars bilfärd. Fick stanna och fylla på energidepåerna efter ca en timme och efter det piggnade jag till rejält.

KTM - Kolhydratpåfyllning

SOCKER!!!

Jag klämmer två vaniljbullar direkt. Ljuvligt är bara förnamnet. Kommer att tänka på en tävling som var med i programmet 24 Karat tror jag. Deltagarna skulle äta en vaniljbulle utan att slicka sig runt munnen vilket visade sig vara praktiskt taget omöjligt. Resten av hemfärden går bra och efter det har sommarträningen flytit på mycket bra. Har varit på västkusten och tränat en hel del på Skaftö och kört hårda pass i värmen här hemma. Nu bär det snart av upp till Åre och Axa Fjällmarathon och det släpptes nyligen en film där de provspringer banan som verkar vara rekordtorr vilket bådar gott. Vill helst slippa allt för blöta förhållanden och högre skaderisk.

Man kan ju inte bli annat än sugen på att springa i fjällen efter att ha sett den filmen och snart är vi där! Nästa inlägg kommer att handla om vilka skor jag ska springa Axa i och samtidigt bjuda på en dubbelrecension av två Salomonskor så håll utkik här på bloggen!

Skatt #2 samt vikten av vätska

Som jag skrivit om tidigare så anordnar Team Nordic Trail Jönköping en skattjakt på Bondberget och det är fortfarande i skrivande stund ingen som hittat den första skatten. Ledtrådstexten löd så här om den:

Skatt #1 – Blodsskatten

På din resa följer du det blodiga spåret.

Sök efter vägvisaren med tre tecken där summan är sju, inte fyra.

Där ligger skatten gömd vid trädet som inte är helt, utan halvt.

Har du sprungit mer än en anglosaxisk mil, vänd tillbaka!

Här kommer lite fler ledtrådar i form av några bilder. Den första talar nog rätt bra för sig själv och när du kommer till stället du kan se på andra bilden så är du väldigt nära Blodsskatten, kanske bara ca hundra meter ifrån det halva trädet och vägvisaren.

Spåren!

Du är nära nu!

Så vad väntar du på? Ut och trailupptechlöp på Bondberget och håva in ett presentkort på Naturkompaniet! 🙂

Nu är det även dags att presentera ledtrådstexten för skatt #2.

Skatt #2 – Solskatten

Följ det soliga spåret tills du sprungit nästan en anglosaxisk mil.

Efter backarna kommer du till en vägvisare med två armar.

Vägvisaren kan kopplas samman med vart fåglarna flyger på vintern samt en mycket stor vattenmassa i närheten.

Sök sedan vid träden bakom vägvisaren och du skall finna Solens skatt!

Jag skickar även med en bild som hjälp på vägen.

Södra VätterledenDå vädret den senaste veckan varit väldigt varmt tänkte jag även passa på att berätta om en sak som jag anser vara i princip den absolut viktigaste att ha med sig när man löptränar när det är riktigt varmt ute. Då man faktiskt kan springa barfota kan man faktiskt till och med säga att det är viktigare att ha med den här på dina kortare löppass än dina löparskor. Vad är det för sak jag pratar om? Först en bild så blir det lättare att förstå vad jag menar.

Salomon Hydro Set

Detta är Salomon S-Lab Sense Hydro Set. Namnet kanske låter krångligt men principen är väldigt enkel. Du har en halv handske kan man säga som du har på handen och i den spänner du fast en Salomon Soft Flask som innehåller nästan 2.5 dl vatten. Så länge du inte springer allt för långt så behöver du inte ha med dig mer vatten, men utan det vattnet på dina kortare rundor kan det bli väldigt jobbigt.

Det är oerhört lätt att dricka ur flaskan och jag tycker det är väldigt skönt att kunna ta en klunk då och då så man inte blir torr i munnen när man springer. Flaskan sitter fast väldigt bra och har man bara sprungit några rundor med den så tänker man inte på att den är med. Jag har med den på alla mina pass under en mil när det är varmt och den fungerar också kanon att ha med på kortare tävlingar, speciellt om man är kass på att dricka vatten ur en mugg i farten som jag är 🙂 Klockrent köp!

UppTech: Ultraspire UltraViz Spry – Första daten

UppTech är en kategori blogginlägg där jag går igenom utrustning, skor och andra saker jag använt mig av under min utveckling som traillöpare och idag ska vi kolla närmare på min första date med en käck brutta som vi kan kalla för Spry.

Tanken var att jag skulle ta med Spry på ett riktigt saftigt långpass, löpning är ju ett perfekt sätt att lära känna varandra! Spry var dagen till ära klädd i en helt ny färgsprakande utstyrsel och hennes nätta former gav henne nästa minimalistiska drag. Solen sken och det märktes att Spry trivdes för hennes leende nästan reflekterade solstrålarna när vi gav oss ut på stigarna tillsammans.

Titta så glad hon var när vi sågs första gången!

Ultraspire UltraViz Spry

Som sig bör på en första träff så kan det vara trevligt att hitta på något romantiskt så utan Sprys vetskap hade jag bokstavligen släpat med henne ända upp till Skinnersdal. Utsikten vid Skinnersdal är alldeles magnifik, man ser ut över hela Jönköping och Vättern. På klara dagar ser man långt bortom Tabergstoppen i söder (som ska bestigas i Vilden X-trail i maj!) samt bortom den norra änden av Visingsö i norr. Det märktes att Spry var tagen av utsikten för hon sa ingenting utan var kanske inte helt oväntat helt tyst. Man fick nästan lite den där känslan av att vara i en amerikansk 50-talsfilm där ett ungt par kört upp en bil till en mysig utkiksplats och jag tänkte att nu var det dags att lägga in min stöt.

Det märktes att det var första gången vi gjorde detta, men stämningen kändes ändå helt rätt. Nästan lite trevande och fumligt förde jag hennes mun(stycke) mot min och efter lite knixande och trixande var det som att kärleken flödade fram. Här är en bild på Spry och mig uppe vid Skinnersdal. Myspysigt så det förslår!

Skinnersdal med SprySpry visade sig även vara väldigt omtänksam och go och rar för i sina fickor hade hon några Runekakor smidigt nerstoppade, det var knappt att de syntes genom den tighta klädseln hon hade på sig. Jag kan förstå att Spry håller sig smal och smärt, för hon ville inte ens smaka på någon av kakorna. Dock var detta helt ok med mig =]

Spry för sig väldigt smidigt i löparspåren, det är knappt man märker att hon är med. Jag hade glömt mitt vatten hemma så under hela passet bjöd hon frikostigt på sitt och vattnet räckte gott och väl under de två timmar vi var ute och sprang. Överlag är jag väldigt nöjd med vårt första långpass tillsammans och min magkänsla säger mig att vi kommer att träffas fler gånger.

Allt i berättelsen ovan är givetvis helt sant förutom en liten detalj, Sprys riktiga namn är Ultraspire UltraViz Spry, men både hon och jag tyckte det var lite väl onödigt långt att använda det så därför blev det kort och gott Spry.

Nämen skämt åsido så är jag väldigt nöjd med min nya vätskeväst. Den är oerhört lätt och smidig men jag har ändå plats för de saker jag behöver ha med mig på de flesta långpassen. Nästa gång ska jag testa och se om jag kan få ner en Salomon Soft Flask i varje ficka för att på så sätt kunna ha med mig ännu mer vatten om det skulle behövas samt möjligtvis testa att slänga med min överdragsjacka som bara väger 85 gram och som går att packa ihop till en liten boll. Det var lite trixigt med munstycket i början, man måste dra upp det och sen stänga det som på ett vanligt munstycke och det satt fast rätt så hårt, inte alls lika smidigt som på min gamla Salomon S-Lab Advance Skin Hydro 5 Set (första versionen för er som vet skillnaden) där man bara behöver bita (trycka) till om munstycket och sen är det bara att dricka. Jag lyckades även ha sönder en av reflexerna som slangen satt fast i, men det var nog för att jag ville ha munstycket på fel sida och drog lite för hårt i den. Men sen gick det lättare att dricka så det gjorde inte så mycket. Sen känns det som att om man skulle vilja är det inte helt superkrångligt att faktiskt relativt snabbt fylla på vätskeblåsan vid en vattenstation under ett lopp om man någon gång skulle vilja det. Det var väldigt lätt att koppla i och ur slangen.

En mycket positiv sak med Ultraspire UltraViz Spry är att den har tre band, ett i mitten i fram och två på sidorna, där man kan justera storleken på den så även min fru MaMarie kan använda den. Kanske en möjligt tävlingsväst för henne på Axa Fjällhalvmaraton…?

Är du intresserad av att köpa västen? Gör som jag! Spana in den här länken: http://www.runnerscorner.se/ultraspire-spry-reflektiv-gul-loparvast-med-vatskesystem-p-451-c-224.aspx

Gilla sedan Runnerscorners sida på Facebook och maila dem på info@runnerscorner.se så får ni 20% på ett helt köp! 480 kr för en sån här finfin vätskeväst är ett kap. Sedan har de även en massa andra trevligheter i form av bland annat en hel del Pearl Izumi-skor och utrustning. Veckans tips!

 

Laddar för John Bauerleden. Följ mig på instagram!

Imorgon bär det av på mitt livs hittills längst löprunda. Vilket äventyr! John Bauerleden från IKHP i Huskvarna till Gränna ska jag springa, är tanken i alla fall. Det ska bli spännande att se om jag klarar av det och härligt att uppleva naturen och omgivningarna längs med leden. Det lär nog finnas en del finfina utsiktsplatser för den delen också 😉 

Som så många andra trailbloggare gör inför lopp och liknande ska jag passa på att visa en bild på morgondagens outfit. Outfits och bloggande går ju hand i hand helt enkelt. Får nog slå till med en selfie på rundan imorgon med…

JohanBauerOutfitVätskeryggsäcken kommer väl till pass och mina Salomon Exo Calf kommer vara ett bra stöd under mitt längsta pass någonsin. Keps springer jag nästan alltid med nu för tiden. För att ha lite extra vattenresurser har jag med två Salomon Soft Flask på ca en halv liter totalt, vilket kan vara bra förutom de 1.5 liter jag har i vätskeryggsäcken. Den lilla bollen till höger om t-shirten är en minimalistisk vind/regnlöparjacka som bara väger 83 gram och är väldigt smidig att packa. Perfekt att ha med i ryggsäcken då väderprognosen spår regn under dagen. Sen kommer jag att ha med mig en hel del smarrigheter i form av Twix och Snickers och två feta stektaäggmackor. Det ska jag nog stå mig på.

Dagen till ära har jag även skaffat Instagram och där kan ni följa mig på http://instagram.com/trailupptechloparen 

Förhoppningsvis blir det en hel del fina bilder under morgondagens pass. Återkommer med en smaskig John Bauerrapport på kvällen imorgon om jag orkar =]