Salomon 2015: Förbättrat och förnyat samt årets storsäljare?

Salomon är den största aktören på marknaden när det gäller trail och därför tänkte jag passa på att kolla lite närmare på deras nyheter den här säsongen. Mycket är uppdateringar av redan befintliga produkter, vilket inte är så konstigt då deras produkter oftast befinner sig i toppen av respektive kategori.

Först ut ska vi kolla på två helt nya produkter som jag tror kan bli årets måsteköp för alla trailtokar ute i landet. Den uppmärksamme har säkert redan sett produkterna på Salomons egna löpare som Kilian Jornet eller Emelie Forsberg när de haft dem på lopp eller träning. Vad är då den troliga storsäljaren för något? Det finns liknande produkter men nu när Salomon tar sig an kategorin så sätter de en ny standard känns det som.

Spana in Salomon S-Lab Sense Ultra Set!

SSLUframifrån

(Bild från running.competitor.com)

SSU2015vit

(Bild från castleberg.outdoors.co.uk)

Salomon tar och skalar av och gör en ännu mer minimalistisk vätskeväst som jag tror kommer fylla ett hål i mångas löpprylsarsenal som de inte riktigt var medvetna om att de hade. I fram har du två stycken Salomon Soft Flask på 500 ml styck, dvs en liter vatten tillgängligt i fram. Det är klart tillräckligt för att klara sig mellan vätskestationer på de flesta längre traillopp och duger gott på kortare långpass med. I bak på västen finns ett litet utrymme längst upp med plats för vindjacka och något mer förstärkningsplagg. Nederst i fram framför flaskfickorna finns det även två stretchfickor och så är det två lite större fickor på sidorna också. Alltså fullt tillräckligt för att ha med det nödvändigaste på lopp eller kortare långpass. Spana in bilden nedan för lite mer information av vad allt är på västen.

SSU2015

(Bild från castleberg.outdoors.co.uk)

Varför tror jag då det här är något som många kommer att vilja ha? Det beror på några saker. Först att den är oerhört lätt. Den väger bara 80 gram! Trots den ringa vikten får du som jag nämnde tidigare med allt du behöver på de flesta traillopp och även på långpass så länge du inte behöver ha med allt för mycket extra kläder och energi. Totalt kan man packa 3 liter i västen. Sen har du ändå möjlighet att ha en liter vatten med dig som du snabbt kan fylla på vid vätskestationer och en klar fördel med att ha vätskan i fram är att du alltid har koll på hur mycket du har kvar till skillnad från en vätskeblåsa. Av vad jag läst hittills så känns västen verkligen som ett klädesplagg, inte en ryggsäck.

Själv äger jag en Ultraspire UltraVis Spry som är det närmast liknande jag tror finns på marknaden nu om man ska se till vikt. Då har jag en vätskeblåsa i bak på den.

Skinnersdal med Spry

Den fungerar utmärkt på långpass, men på tävling är vätskeblåsan där back en klar nackdel även om jag kan trycka i två små soft flasks i fram, men då blir det inte mycket utrymme kvar för annat. Dock är Spry klart mycket billigare än Salomon Sen Ultra-setet. Jag tror att framåt sommaren/hösten kommer man se många med Salomon S-Lab Sense Ultra-setet på trailtävlingar runtomkring Sverige. Det går faktiskt redan att köpa setet här i Sverige på Sportamore för 1195 kr. Spana in det här! Eminenta sidan http://www.castlebergoutdoors.co.uk/ som oftast är först ut med Salomons nya saker har gjort en lite video om Salomon S-Lab Sense Ultra Set.

Salomon S-Lab Sense Set

SSLSvit

(Bild från castleberg.outdoors.co.uk)

Nästa produkt är extrem snarlik. Den enda riktigt stora skillnaden mellan S-Lab Sense Ultra-setet och S-Lab Sense-setet är att Sensevarianten saknar facket i bak på ryggen och därmed så kan man bara packa totalt en liter i den jämfört med tre i Ultra. Har lite svårt att se att man ska välja att köpa Sense före Ultra då det bara skiljer totalt 20 gram i vikt. Då känns det som att man lika gärna kan satsa på Ultra och få plats med lite mer saker.

Salomon kör asfalt?!?

SSLX

Salomon S-Lab X Series (Bild från castleberg.outdoors.co.uk)

Salomon har de senaste åren breddat sitt trailsortiment och infört ett segment som de kallar City Trail. Här hittar man skor som fungerar både i stan samt i lättare terräng. Det som är intressant med nya Salomon S-Lab X Series är att det är en sko som bygger på S-Lab-skorna så i princip är det en trailsko omgjord för asfalt. Du får den härliga passformen från Sense-skorna med teknologier som EndoFit och SensiFit och QuickLace-snörningen men med en sula som är anpassad för asfalt. Sen har jag personligen svårt att förstå varför man hellre skulle vilja springa på asfalt än i naturen, men om man är så illa tvungen så kan det här bli en väldigt bra sko för just dig. Droppet (höjdskillnaden mellan fram- och bakfot)  på 8 mm passar den som är van vid asfaltsskor och vikten ligger på 237 gram i storlek 42 2/3.

SSLXsula

(Bild från castleberg.outdoors.co.uk)

Sulan är så där härligt otrailig och passar säkert alldeles utmärkt på asfalt, jag har ingen större koll på hur sulor på asfaltsskor ser ut nämligen 🙂 Ska bli spännande att se hur den här skon tas emot bland både asfaltslöpare och traillöpare. Skulle du vilja ha en sådan? Kommentera gärna nedan! 🙂

Salomon S-Lab Sense Ultra 4

SSLU

(Bild från castleberg.outdoors.co.uk)

Sense Ultra-serien är mina favoritskor på grund av att de är oerhört lätta och extremt komfortabla. Jag läste ett citat i veckan om att man om man springer en mil är en viss procent i luften, kommer inte ihåg om de var runt 70-snåret ungefär och att kontakten med marken bara är ca 30 % då så då kunde man beskriva det som att man variut ute och flugit sju kilometer typ 😉 Så är känslan lite när man har de här skorna på sig. Lätta som luft, så mjuka och goa så du knappt märker att de är där. Man flyger fram helt enkelt 🙂

Version fyra har några spännande uppdateringar. Designmässigt så har man tagit bort de vita strecken där meshen är förstärkt längs sidorna vilket jag tycker ger skon ett ännu mer minimalistiskt utseende. Den största förändringen för er som är vana med Senseskorna är sulan.

SSLUsula

(Bild från castleberg.outdoors.co.uk)

Sulan är nu riktigt välutrustad med dobbar, något som den inte varit på de första versionerna. Sen är skon från början gjord för torra förhållanden (läs mer här), men i takt med att folk (samt Salomons egna löpare) har börjat använda den i allt mer varierad terräng så har det kommit fler och fler dobbar under. Den andra saken som är ny med sulan är att den innehåller en ny gummiblandning för ökad hållbarhet. Det tillsammans med det ökade antalet dobbar gör att vikten ökar så nu ligger de på 240 gram i storlek 42 2/3. Tåboxen är dessutom några millimeter bredare vilket känns bra om man vill använda skon på riktigt långa pass då fötterna sväller lite. Vilket man givetvis vill 😉

Salomon S-Lab Sense Ultra 4 SG

SSLUSG

(Bild från castleberg.outdoors.co.uk)

Syskonversionen av S-Lab Sense Ultra har förkortningen SG på slutet och det står för Soft Ground, dvs lera och annat mysigt som du kan tänkas ha dig glädjen att ta dig fram igenom i skogarna. Förändringarna är samma även på den här modellen i princip. Sensifitförstärkningarna på utsidan är lite starkare och utan de vita strecken samt att tåboxen är lite bredare och även tåskyddet i fram har förändrats lite. Största förändringen är också sulan.

SSLUSGsula

Sulan på SG 4 (Bild från castleberg.outdoors.co.uk)

Om man jämför den nya sulan med den från Salomon S-Lab Sense Ultra 3 SG så ser man att det är rätt stor skillnad.

Salomon S-LAB SENSE Ultra SG Sula

Version 3 SG var Salomons stora nyhet förra året och det är en av mina absoluta favoritskor någonsin. Vikten ligger nu på 264 jämfört med 240 och det beror på samma förändringar som på vanliga Sense Ultra, annat gummi och något fler dobbar. SG 3:an är dock inte klockren på våta stenar eller spänger. Förhoppningsvis har det förbättrats lite i och med den nya gummiblandningen i SG 4.

Salomon har även uppdaterat två trotjänare och storsäljare, vätskeryggsäckarna Salomon S-LAB Adv Skin3 12 SET samt Salomon S-LAB Adv Skin3 5 SET. Den stora skillnaden när det gäller båda ryggsäckarna är att de nu väger hela 30% mindre är föregångarna. Det är inte illa med tanke på att de var lätta redan tidigare. Detta har man fixat genom att byta ut och förändra en del material men ändå bibehålla kvalitén. Den andra stora nyheten med båda två är att de nu kommer i en ny färg som jag tycker är riktigt snygg nämligen vit. Så vill man skilja sig lite från mängden så kör man säsongens vita färg 🙂

SSL12vit

Salomon S-LAB Adv Skin3 12 SET (Bild från castleberg.outdoors.co.uk)

SSL5vit

Salomon S-LAB Adv Skin3 5 SET (Bild från castleberg.outdoors.co.uk)

Sen har jag precis nu i dagarna lyckats nosa upp några fler nyheter som visats upp på Outdoor Retailer Winter Market Show. En som jag fastnade för där och som är en helt ny modell är Salomon S-Lab Speed.

Salomon S-Lab Speed

(Bilder från http://samwinebaum.blogspot.se/)

Salomon S-Lab Speed Sula

Det som är speciellt med den här är att den enligt Salomon ska ha extra bra grepp på våt sten. Något man inte varit bortskämd med i Salomons skor om man jämför med Icebugs exempelvis. Mycket intressant! Vikten ligger på 265 gram så snarlik SG 4 som jag visade ovan och droppet är på 4 millimeter. Har ingen aning om när den här skon släpps men den kan definitivt bli en favorit om den håller vad den lovar på våt sten 🙂 Om bara Salomon skulle släppa en S-Lab Sense Ultrasko med metalldobb till nästa vinter så har de en riktigt farlig line-up för hela 2015.

Det var en genomgång av de största nyheterna inför årets trailsäsong från Salomon. Vilka skor satsar du på? Är du som jag grymt sugen på ett Salomon S-Lab Sense Ultra Set? 🙂 Kommentera gärna vilka skor/prylar du ser fram emot under 2015.

Annonser

Axa Fjällmaraton 2014 – Min upplevelse

Det är inte så ofta man i form av ord ska försöka beskriva något som man tränat så länge till, sett fram så länge emot och som man lagt enormt mycket tid och en hel del pengar på som jag ska försöka göra med det här inlägget. I lördags var det nämligen dags för Axa Fjällmaraton. Loppet som jag anmälde mig till för nästan exakt ett år sedan och som redan innan det varit mitt fokus ett bra tag. En stor del av förra årets träning var ett test för att se om det var möjligt rent fysiskt att ge sig på något som Axa. 43 kilometer och 1800 positiva höjdmeter. Och med positiva höjdmeter menas inte några glada, hjälpsamma utförsbackar utan rakt-upp-på-fjället-inget-nonsens-höjdmeter. Det som var pricken över i:et då var mitt första pass över tre mil som slutade på ca fyra mil totalt när jag försökte ta mig an John Bauer-leden från Huskvarna till Gränna men hamnade i Bunn (Läs mer om den eskapaden här). Då kände jag att med ett års träning till så skulle jag vara redo att klara den stenhårda utmaningen som Axa Fjällmaraton ändå är.

Snabbspola ett år och vi är framme vid tävlingsdagen. Väderprognosen hade lovat klart väder och solsken men när jag vaknade i vår stuga där utsikten brukar vara helt ljuvlig så möttes jag av en kompakt vägg av dimma. Illa. Lite småorolig blev jag allt. Utsikten är ju halva grejen med att springa på ett fjäll. Efter frukosten återstod lite småplock med utrustning, fylla på vatten i vätskeryggsäcken och sätta på nummerlappar och dona med packningen och klä på sig matchdräkten som dagen till ära fick bestå av min vita Team Nordic Trail-t-shirt, nyinförskaffade Nikeshorts inklusive tights, min Craftkeps, Gococo vadkompression, Segerstrumpor och moddade Icebug Acceleritas3. Som jag skrev innan Axa så lutade jag åt att springa i antingen Salomon S-Lab Sense 2 eller Salomon Sense Pro. Men då det hade fortsatt regna fram till tävlingen kändes det säkrast med ett par skor som klarar av lite väta och dessutom har ett excellent grepp på blöt sten, vilket jag antog att det kunde bli en hel del utmed banan.

Axa Pre-RaceLaddad för loppet! Med vår stuga till vänster på bilden och bakom det kompakt dimma istället för en magisk utsikt.

Vi packade in hela familjen i bilen och gav oss iväg för att köra den knappa milen till Edsåsdalen och Köjagården där starten skulle gå. Där hade vi varit flera gånger under vår drygt veckolånga vistelse i Åre. Bland annat hade min äldste son Adrian sprungit Minimaraton där men det kommer jag att skriva mer om i ett annat inlägg där jag går igenom vår semester i Åre lite mer.

Dimman började lätta på vägen dit och så gjorde även mitt tävlingshumör även om jag fortfarande var lite småpirrig inför dagens mastodontuppgift. Väl framme sjöd dalen av aktivitet, bilar som parkerade här och där och massor med löpare kryllade omkring likt myror överallt och jag började bli lite stressad då det började dra ihop sig så Marie fick släppa av mig och leta parkeringsplats så jag skulle hinna till starten i lugn och ro.

Axa - Till starten

Jag hann värma upp lite lätt innan starten och under uppvärmningen stötte jag på en av mina stora idoler och förebilder när det gäller traillöpning, Emelie Forsberg. Jag hälsade snabbt och önskade lycka till och sen var det dags att pallra sig bort till startfållan. Startfållan är uppdelad efter vilken sluttid man tror att man kommer att ha och mitt mål var att försöka klara under sex timmar så jag trängde in där strax bakom de som planerade springa på 4.5-5 timmar. Det råd jag läst mest när det gäller Axa är att man ska ta det lugnt fram till Nordbottnen, alltså i ca 27 kilometer. Sen visste jag även att det kommer bli trångt upp för stigarna upp till första fjället Välliste, men så fick det vara då kommer jag garanterat ta det lugnt. Det fick vara min plan för dagen. Sen skulle man visst bara ta sig över en liten bjässe vid namn Ottfjället efter Nordbottnen, men hur det skulle gå återstod att se. Jag småpratade lite med några av deltagarna runt omkring och det märktes att det började närma sig startskottet för stämningen i fållan gick nästan att ta på. Sen var det dags och då bar det av i lugnt tempo, allmänna glädjetjut hördes runtomkring och jag passade på att skrika ut ett rejält ”Yeeeee-haaaaa!” 🙂 Killen som stod närmast mig i fållan lyckades vurpa strax efter startlinjen så han var nog först av alla att ramla under loppet, men garanterat inte den siste. Här är en film från starten.

Efter starten flöt det på i lagom lugn takt och jag njöt av det härliga vädret och känslan av att vara iväg på ett spännande äventyr. Helikoptern flög över oss för att filma och jag passade på att vinka. Först sprang vi på en bred grusväg men efter ca två kilometer bar det av in i skogen och den första stigningen uppför fjället Välliste inleddes. Här fick man gå om man inte ville springa om i terrängen som var riktigt blöt och lerig på sina ställen så jag höll mig till min plan att ta det lugnt. Redan här upptäckte jag en av de sakerna som gör ett sådant här lopp till en sådan fantastisk upplevelse; atmosfären och gemenskapen. Jag passade på att småprata med folket runtomkring, försökte luska ut lite vilket tempo de hade tänkt hålla för att se om det var någon jag kunde haka på. Stämningen var verkligen på topp och det skämtades friskt. Sen kom vi ut på de första spängerna och vyerna började breda ut sig runtomkring. Härligt!

Axa - Lämmeltåget

Axa - Spånglöpning

Lämmeltåget och första spånglöpningen!

Vi började närma oss trädgränsen och nu sprang man i princip hela tiden. Härligt att komma igång ordentligt med löpningen och när vi väl kom upp på fjället var utsikten makalös. Verkligen helt perfekt väder och frågan är hur långt man kunde se? 10-15 mil? Långt var det i alla fall. Här börjar jag snacka lite med en man som sprungit Axa fem gånger tidigare, alltså en riktig veteran! Uffe visar sig dessutom vara från Skara, min mors hemstad och själv är jag ju uppvuxen i Skövde så direkt fick man en go’ koppling 🙂 Han tjötade på bra och vi hade det riktigt sköj upp för toppen på Välliste och han hade som plan att springa under sex timmar så jag försökte hänga på. Efter först toppen var det en rejält brant backe som var riktigt rolig att ta sig nedför och sen bar det av utför fjället och in på smala, tekniska stigar och vidare mot första vätskekontrollen vid Ottsjön (16 km).

Här anslöt även en till person till vårt gäng, Björn som visade sig jobba för Inov-8 i Sverige. Helskön kille som hade Axa Fjällmaraton som sitt nionde löppass (!!!) för i år. Dock höll han på med cross-fit och såg väldigt vältränad ut, men jag var riktigt imponerad av hans humör och kämpaglöd, han bara ångade på likt han tränat till loppet i flera månader. Riktigt spännande att prata med någon med stor inblick i branschen också. Vi tappade Uffe som var tvungen att ta en toapaus och från ca 12 km till 14 km tog vi oss upp för vad jag tyckte var ett av de jobbigaste partierna på banan. Dels var det en lång stigning under hela de två kilometerna men det jobbigaste var underlaget. Det hade ju regnat väldigt mycket under veckan så det var som att springa uppför en geggig bäck i två kilometer. Inte skoj och jag fick släppa till Björn här för jag ville inte ta ut mig för mycket.

Det kändes som en befrielse när det började gå utför mot Ottsjön och första vätskekontrollen vid 16 km och man fick springa på lite grusväg. Till vätskekontrollen hade det tagit mig knappa två timmar och jag åt en bulle och fyllde på sportdryck i mina två Salomon Soft Flask som jag hade med i fram på vätskeryggsäcken. Passade även på att skölja av huvudet med kallt vatten vilket var väldigt gött för det började bli riktigt varmt.

Direkt när jag lämnade vätskekontrollen så springer man utför en liten backe och där hamnade jag bredvid Fredrik som var från Sotenäs och sprang för klubben IK Granit. Jag kände igen klubbdräkten från ett blogginlägg som jag läst på Jogg.se och som det i efterhand visade sig vara Fredrik som hade skrivit. Läs det här! Vi började småprata och hade det väldigt trevligt uppför Hålfjället och ned mot Nordbottnen. Här bjöd banan på en rätt lång stigning i princip mer eller mindre uppför i nästan åtta kilometer. Där gick Fredrik och jag en hel del och det var härligt att springa på fjället med Ottfjällets praktfulla höjder som tornade upp sig bara några kilometer bort. Men först skulle vi ner till vätskekontrollen vid Nordbottnen (27 km) och löpningen dit var riktigt jobbig. Smala, leriga stigar med massor med blöta rötter och stenar gjorde utförslöpningen tung och krävande. Fredrik hade sagt att han skulle stanna lite längre vid Nordbottnen så han vek av strax innan för en toapaus. Jag provade att äta en chokladboll men det var bara segt att försöka äta den. Skulle nog druckit lite innan jag försökte med den. Jag kände mig dock pigg och fräsch och jag hade ätit två Runekakor på vägen, en vid ca 11 km och en vid ca 22 km. Så jag plockade på mig lite vingummi, fyllde på sportdryck i mina handflaskor igen, sköljde av huvudet och gav mig av och då stod klockan på ca 3.30.

Nu var det lite pirrigt. Alla säger att det är nu loppet börjar på riktigt. Vid 28 km kommer stigningen upp på Ottfjället. På tre kilometer är det en stigning på ca 500 höjdmeter. Det är vad jag kan få ihop i höjdmeter på ett långpass på dryga två mil här i Jönköping och då har vi det ändå ganska bra ställt med backar häromkring. Innan loppet hade jag tänkt att så jobbigt kan det väl inte vara ändå. Man går ju ändå uppför. Men ack så fel jag hade. Det jobbiga var väl inte att gå i sig utan när man skulle börja springa igen eller börja gå igen efter att man hade sprungit. Man använder tydligen musklerna annorlunda för just omställningen mellan gång/löpning tyckte jag var väldigt jobbig. De två första kilometerna går ändå relativt bra, jag går till och med om en del folk. Trycker i mig vingummi för att få mer energi i mig.

Axa - Väggen

Ett parti av ”väggen”

När vi kommer över trädgränsen kommer det några vindar och man riktigt njuter av att det fläktar lite, det är trots allt riktigt varmt.

Axa - Väggen + Björn

Här kan man skymta Björn från Inov-8 i bakgrunden i bar överkropp, men jag hade ingen aning om att han låg bakom mig när jag tog kortet.

Axa - Massage

Hade sett den här skylten på Instagram innan loppet men när jag väl såg den på riktigt vet jag inte om den hade den effekt som de som satte upp den hade tänkt….

När lutningen börjar bli löpbar igen kommer en kille ikapp mig och börjar prata med mig och jag är riktigt trött så till en början fattade jag inte ens att det var Björn för han hade tagit av sig och sprang nu i bar överkropp. Härligt att springa tillsammans med någon och Björn verkar dessutom oförskämt pigg. Vi kommer upp till en vacker fjällsjö och Fredrik hade tipsat mig innan om att det var härligt att dricka ur dem och det var verkligen uppfriskande. Återigen får jag släppa iväg Björn som ångar på.

Det jobbigaste mentalt sett nu är dels får jag krampkänningar när jag ska springa men och sen igen när jag börjar gå men värst är att man ser hur folk fortsätter uppåt, uppåt och uppåt på smala stigar och jag börjar känna mig riktigt slut. Vätskekontrollen på Ottfjället är efter 35 km och på vägen dit blir det riktigt kallt. Vi korsar berget från väster till öster större delen av stigningen och givetvis ligger det en stadig motvind som jag till en början uppskattade men snart börjar ogilla allt mer. Som tur är visste jag sen Marie sprang halvmaran veckan innan att det kan bli riktigt kallt på fjället så jag hade lagt tunna vantar och min Team Nordic Trail-buff lättillgängligt i vätskeryggsäcken så jag hivade på mig dem och kände mig som en trail-gangsta när jag sprang omkring med buff och kepsen utanpå. Har som tur är inget bildbevis på denna utstyrsel. Men det var väldigt gött att bli lite varm i vinden. Dock verkade inte de flesta andra löparna störa sig så mycket på kylan. Jag var ensam med både vantar och buff. Till slut når jag vätskekontrollen och här gör jag väl lite av samma misstag som jag gjorde på Kolmården Trail Marathon, jag låter min hunger och törst styra mitt energi- och vätskeintag. Det visar sig att de har cola på den här vätskestationen och det klämmer jag säkert fem muggar av, vilket bör vara ca en liter cola. Kanske inte direkt klockrent för magen som ska kuta åtta kilometer till nedför ett fjäll och som pricken över i:et passar jag även på att klämma i mig en handpressad espresso. Bjuds det på en handpressad espresso uppe på ett fjäll då får man liksom passa på. Är så trött att jag inte klarar av att äta och jag börjar fundera på om jag borde stannat längre vid Nordbottnen och fyllt på mer där. Tyvärr hade de inte några dunkar så man kunde fylla på handflaskorna här och hade jag varit lite piggare hade jag kanske kunnat komma på den simpla idén att ta sportdryck från ett av glasen som stod uppdukade på bordet och fylla på med, men icke sa nicke. Trötthet på gränsen till utmattning har väl viss effekt på rationellt tänkande 🙂

Att ta sig de åtta kilometerna från Nordbotten upp till Ottfjället har tagit mig 1h och 35 minuter. Jobbigt. Men när jag börjar springa igen så märker jag att det faktiskt går att springa lite, men oj vad segt det är! Och tyvärr hade vi inte nått banans högsta punkt utan det var mer uppför innan det skulle bli dags för den långa utförslöpningen. Här möts jag dock av några åskådare varav två kvinnor står och gör vågen för alla löpare. Helt fantastiskt peppande och precis vad jag behövde i det läget! Stort tack till er som gjorde vågen! Spana i den officiella videon från loppet lite längre ner i inlägget så kan ni se dem 🙂

När jag börjat nedförslöpningen kommer Uffe från Skara ångandes förbi och verkar väldigt pigg. Hade dock ingen ork att hänga på honom. Någon minut senare kom Fredrik ikapp mig igen, vilket trots att Fredrik är en kanonkille gjorde mig lite smått irriterad för jag hade trott att jag dragit ifrån honom. Han sa nämligen när vi diskuterade hur gamla vi var och då det visade sig att jag var nio år yngre än honom att jag borde ligga en halvtimme före honom när vi var på väg ner till Nordbottnen. Mitt svar då var att vi får väl se se sen när vi är i mål. Men jag måste erkänna att de taggade mig och att han hann ikapp mig nu när vi skulle ned för Ottfjället var väl egentligen väldigt bra för det fick mig att pusha mig nedför och vi plockade faktiskt lite placeringar på vägen ned. Höll på att göra en riktigt saftig vurpa när jag gled nedför en sten vid en hög brant men lyckades rädda fallet och fick faktiskt beröm av några åskådare som sa att det var många som hade slagit sig illa där. Löpningen nedför bjöd på en hänförande utsikt men förrädiska leriga backar och småhala spänger men fortlöpte bra och sen var det riktigt gött att komma in på den avslutande grusvägen ned till målgången i Vålådalen. Här sprang jag förbi en kompis från Skövde som jag inte sett på väldigt länge men som numera bland annat gör de officiella filmerna till Axa Fjällmaraton, åker en massa skidor med kite och är rätt välkänd i Jämtlandskretsar, nämligen Simon Jaktlund. Görsköj att heja på honom i farten och han kom även förbi efter målgången. Roligt!

Nu var det bara några hundra meter kvar till mål och benen var enormt tunga. Både Fredrik och jag fick gå i en liten uppförsbacke som egentligen inte var värd att kallas backe efter allt vi tagit oss igenom under dagen. Efter den hör jag ett konstigt ljud och ser på håll att två glada typer kommer springandes mot oss varav den ena har koskälla. Det visar sig vara Mr Salomon himself, Erik Ahlström och Daniel Roxvret som jag lärt känna genom Team Nordic Trail men som jag aldrig träffat på riktigt. Erik och Daniel springer och hejar på alla och ger high-fives och det är superuppiggande att se deras glädje och spontanitet 🙂 Väldigt sköj sätt att träffa Daniel för första gången också. Det kommer jag nog aldrig glömma. Strax efter det se jag hela min familj som står och hejar på för fulla muggar och det är bara ca hundra meter kvar till mål. Helt fantastiskt skön känsla! 🙂

Axa - Adrian och Edvin

Adrian och Edvin väntar på pappa! 🙂

Här är en liten kort film som Marie filmade strax innan målgången och där kan ni se Fredrik som springer strax före mig. Jag lyckades maka mig förbi honom i sakta fart precis innan målgång men vi gick i mål på precis samma tid. Riktigt roligt när man har sprungit en stor del av loppet tillsammans.

Tyvärr blir det inget roligt omkramande av varandra och trevligt eftersnack med Fredrik då magen gör sig påmind om att den faktiskt blev fullproppad med ca en liter cola och en espresso av sin slutkörda ägare för åtta kilometer sedan vilket resulterar i att jag kräks ut all cola och espresso direkt efter målgången. Kanske inte så trevligt för publiken runtomkring men faktiskt väldigt gött för min egen del. Jag visste att det inte var optimalt med all cola och espresson för magen men jag behövde verkligen allt socker snabbt då och jag kunde inte äta något. Efter målgången hamnar man direkt i matkön och efter att ha bälgat i mig en massa saft där och känt att lite av krafterna börjar komma tillbaka så ställde jag mig i matkön och får en körv och en våffla, men konstigt nog är jag inte hungrig fast jag förbränt ungefär lika mycket kalorier som jag gör på två dagar ungefär. Bäst av allt är att nu får jag träffa min familj! Underbart fast jag är helt slut.

Axa - Matdags!

Matdags!

Efter att fått i mig lite mat blev det lite vila i gräset och sen fick jag skölja av benen inför massagen som jag väntade på och det var ett projekt i sig. Att ta av sig strumpor samt vadkompression när man sprungit en fjällmara är inte så enkelt som det låter. Efter lite mer vila var det äntligen dags för min massage och där fick mina vader en rejäl genomknådning. Gött men ajajaj! Sen följde Adrian med mig och badade lite badtunna och efter det var det dags att ge sig av till vår stuga för att städa och packa lite inför nattens hemfärd.

Summering av Axa Fjällmaraton 2014

Mitt resultat och saker jag kan förbättra

Till att börja med är jag väldigt nöjd med mitt resultat på 6.06.18 även om jag inte klarade under sex timmar som var mitt mål. Det som varit svårt för min del i träningen av loppet har varit att komma iväg på de där riktigt långa långpassen. Tills jag springer nästa gång ska jag se till att komma ut på fler långpass där jag är ute och springer längre än tre timmar bara för att vänja kroppen med att löpa länge. Som småbarnsförälder är det inte lätt att få till de här passen, men några veckor innan Axa testade jag att ge mig ut på ett långpass på ca 3.5 mil med en ny löparkompis och då startade vi strax efter klockan sex på en söndagmorgon och det fungerade faktiskt väldigt bra. Sen tänker jag även se till att träna mer med fullpackad ryggsäck. Det hade jag inte gjort och det märktes. Jag var väldigt trött í ryggen på vägen upp för Ottfjället och det hänger nog också ihop med att jag tränat bålstyrka alldeles för dåligt. Så målet inför höstträningen är att få in minst två styrke/corepass i veckan på de dagar då jag inte springer. Något annat som jag kan göra bättre är att träna mer på att gå uppför riktigt branta backar. Det märktes att jag var ovan med det och det tog mycket mer på musklerna än jag hade räknat med. Sen fungerade det inte helt klockrent med energiintaget under loppet och det är något jag får experimentera lite med. Är inte supersugen på att börja köpa en massa dyra gels eller energidryck utan vill gärna hålla nere kostnaderna då jag ska vara föräldraledig i ett helt år till (har varit hemma sen i januari) och då får man se till att snåla för att kunna vara hemma så länge. Sen går det ju alltid att se till att klämma in ännu mer av de där positiva höjdmeterna i träningen 🙂 Se till att hänga på JanuariJakten 2015! 🙂

Loppet och arrangemanget

Loppet var verkligen allt jag hade föreställt mig och en bra bit till. Att springa i den underbara fjällmiljön med utsikter som är så praktfulla och ståtliga så man nästan tappar andan av vidden och skönheten och göra det tillsammans med en massa annat folk och härlig stämning och helskön atmosfär är en upplevelse värd var enda krona. För det är rätt dyrt att anmäla sig, har för mig det var 1200 kr. Men då får man ju även en hel längs med vägen i form av support och de ser även till att Fjällmaratonleden hålls i bra skick samt att man får massage, bada badtunna och annat gött efter loppet också. Banan var verkligen en saftig bit att ge sig på och bjöd på ypperligt varierad terräng med många riktigt tekniska, smala stigar och tyvärr en hel del lera efter allt regnande vilket höll nere tiderna. Jag hade nog klarat mig under sex timmar om jag hade sprungit Öppet Fjäll helgen innan då banan var extremtorr. Men jag ångrar inte en sekund att jag satsade på mina Acceleritas3 då de passade perfekt i all lera och på blöta stenar. Sen måste jag bara skriva lite om Ottfjället och miljön där. Det karga, nästan lite bistra landskapet med stenar och klippor och helt sagolikt vackra småsjöar här och där hänförde mig fast jag var enormt trött. Jag skulle gärna fjällvandra leden med familjen någon gång i framtiden då barnen är äldre. Arrangemanget i sig var kanon! Allt flöt på väldigt smidigt och är riktigt genomarbetat och proffsigt gjort. Inga problem med banmarkeringar eller något annat. Jag gillar även att de breddat konceptet med fler lopp under veckan. Vi var och kollade på Ottfjället upp mitt i veckan och det var spännande att se flera av de stora stjärnorna vid starten men vi missade Inov-8 Sprinten som verkade vara riktigt rolig att kolla på.

Jag kan verkligen rekommendera dig att springa ett sådant här lopp, men se till att träna inför det. Axa Fjällmaraton lever verkligen upp till sin beskrivning som de har på sin Facebooksida: Upplevelselopp i vacker fjällmiljö. Vill du springa nästa år får du hänga på låset på tisdag 19/8 kl 14.00. Förra året tog alla platser slut på en kvart! För min egen del tror jag att nästa års stora löpupplevelse kommer att bli Kullamannen Ultra som ser ut att bli en utmaning över det vanliga då man nästa år kommer springa tre slingor på ca 20 km över Kullaberg så hela banan kommer bli 60+ km och 3000+ höjdmeter. Men jag har insett att jag gillar sådana här utmaningar. Att se vad jagklarar av. Det är verkligen stor skillnad på att springa ett långlopp och ge sig ut och springa ett 10 kilometers trail-lopp. Man blir trött på två helt olika sätt och ställs inför två helt olika utmaningar.

Avslutningsvis! Se till att spana in filmen som Simon Jaktlund gjorde om årets fjällmaraton 🙂

Billingen X-trail Challenge 2014 – Fördelen med att ligga efter

Så var det äntligen dags för årets första tävling! Även om det lite oplanerat smög sig in ett lopp i tävlingskalendern i vintras (Winter Run i Göteborg) så kändes det här som den riktiga premiären. Och vilken premiär det var sen! Att få kicka igång säsongen på mitt barndomsberg Billingen i Skövde går ju inte av för hackor! Loppet som stod på menyn var Billingen X-trail Challenge. Efter att ha fått nys om det här loppet förra året har det haft en given plats i årets tävlingskalender. Dels verkade loppet som ska vara på ca 1 mil väldigt roligt och utmanande och sen att få tävla på Billingen igen väcker en massa goa barndomsminnen till liv. Som liten höll jag nämligen på med orientering och var i många år med i orienteringsklubben IF Hagen.

Min största merit som orienterare är att jag vann DM, minns inte riktigt hur gammal jag var kanske 11-12 år. Men av någon anledning tyckte jag att jag var så bra då att jag inte behövde träna lika mycket och sen gick det inte helt oväntat inte lika bra längre. Men antagligen var det så att jag var redo för andra utmaningar då, jag höll nämligen på med många olika sporter som ung. Men jag har verkligen kutat kors och tvärs över Billingen och passar gärna på att springa där när jag är hemma och hälsar på.

Inramningen inför loppet kunde ju inte vara bättre. Strålande solsken, varmt vårväder och en sagolik grönska som började breda ut sig överallt. Om man kollar på tävlingsbilderna från förra årets lopp så låg det fortfarande snö kvar i slalombacken. Lite skillnad från i år då jag kunde springa i shorts och t-shirt. På tal om t-shirt så hade jag dagen till äran införskaffat två nya att svida på mig på tävling, en stilren blå och en härligt skrikigt neongul. Folk på sociala medier röstade på att jag skulle tävla i neongult och så fick det bli.

Nya t-shirtar

Inför loppet hade jag funderingar på om jag skulle ha med mig två saker; mina vita Salomon Exo Calf samt vätska i S-Lab Sense Hydro Set (eller på ren svenska istället för krångliga produktnamn; vadkompressionsstrumpor och handvattenflaska). Jag återkommer till varför under loppets gång.

Så hade det äntligen dragit ihop sig till start! Med mina moddade Icebug Acceleritas3 RB9X sittandes som två tighta lätta offtrailstrumpor på fötterna, min blå Craft-löparkeps som skydd mot sol och grenar på huvudet samt tidigare nämnde shorts och t-shirt stegade jag fram och ställde mig i täten av startfältet. Mina förhoppningar inför loppet var att jag kanske skulle ha chans på en plats bland de tio bästa. Något jag inte lyckats med tidigare. Samtidigt visste jag att flera av deltagarna är så där sjukt übersnabba. Spänningen steg! Vi skulle följa en hare den första biten till det bar av in i skogen. Arrangörerna hade utlovat en krävande bana och det skulle bli väldigt roligt att se vad barndomens skogar kunde bjuda på nu.

Billingen X-trail 2014 Starten!

Starten med haren i orange väst

Den första raksträckan bar det av i högt tempo. Kollade på klockan när vi sprungit en bit och tror den visade 3.20-3.30 och tänkte att det var bäst att sakta ner lite så jag släppte lite på tätklungan och försökte hitta mitt eget tempo. Första kilometern sprang vi i princip bara grusväg och när klockan pep till för att visa kilometerinformationen så hade jag sprungit exakt fyra minuter. Det här går ju bra tänkte jag, men jag visste att det skulle bli tuffare. Vid en liten stig in i skogen stod haren i orange väst och väntade för att släppa iväg oss och jag frågade i farten: Är det nu det börjar på riktigt eller? Han bara skrattade och nickade och ack så rätt jag skulle visa mig ha. Vi hann väl springa ca 200-300 meter på en liten stig sen kom första kärret. Trampade i ganska bra med vänster foten, men ändå helt ok kärrpassering för att vara mig. Kollade på klockan igen och såg att kilometertakten hade stuckit uppåt rejält.

Efter det korta skogspartiet med kärret kom vi ut på de vanliga motionsspåren en stund och jag blev lite fundersam och undrade om det inte blir så jobbigt ändå. Men snabbt bar det av spåren in på små stigar och kantade med ett hav av grönska och vitsippor. Min lilla klunga hann i kapp en kille som jag känner från Skövde och han flåsade riktigt högt och hade nog öppnat alldeles för hårt. Jag sa några uppmuntrande ord och la mig hack i häl på en annan löpare när vi kryssade fram på de små stigarna. Sen kom det som jag visste var oundvikligt men som jag hade hoppats stöta på i slutet på loppet: vattenpassagen!

På bilderna från förra årets lopp dominerades urvalet av bilder från en vattenpassage som såg riktigt blöt och krävande ut. Den kom vi alltså till redan efter ca två kilometer. Halvbra bara. Jag har sprungit genom kärr förut och fastnat upp till midjan men aldrig sprungit genom en liten sjö/tjärn som vi skulle göra nu.

Vattenpassage1

Ungefär här sprang jag in i stenen under vattnet

Det var mycket publik vid sidan som hejade på och det fick mitt adrenalin att pumpa. Av någon anledning fick jag för mig att jag skulle springa/vada förbi löparen framför mig i vattnet. Lyckades springa in med smalbenet i en stor sten under vattnet i samma veva, men adrenalinet pumpade så det märkte jag knappt. Upp ur vattnet bar det och sen ner igen vid andra änden av sjön.

Vattenpassage2

Vattenrycket!

Helt plötsligt var det jag som höll i taktpinnen i vår lilla klunga och trots iskalla lår efter vattnet och vatten som gojsade runt i skorna hittade jag ett bra tempo ned för backpartiet som följde. I och med att jag är välbekant med omgivningarna runt Billingen började jag undra var vi skulle ta vägen nu. Men banan svängde runt och vi kom in på det allra jobbigaste partiet på det ”tuffa” av de två milspåren som finns på Billingen. Mitt uppför den längsta backen blev jag omsprungen av en löpare som verkade väldigt pigg. Direkt efter detta styrde de gula snitslarna som vi följde oss rakt ut i skogen. Helt obanat och brant uppför. Här var jag riktigt trött. Kall och blöt och undrade hur det här skulle sluta. Som tur var hade jag löparen framför mig och en tätt bakom som gjorde att jag var tvungen att pusha på.

I ca två kilometer var det tuff löpning med många backar, mycket obanat och kluriga passager. Här önskade jag att jag hade handvattenflaskan med mig. Men frågan är hur bra den hade varit att springa med i vattnet (och hur fräsch att dricka ur) samt att man behövde ha händer för att hålla undan grenar titt som tätt samt hålla i träd vid de riktigt branta passagerna.

Det enda misstaget arrangörerna hade gjort var i mina ögon att de hade valt gula snitslar. Då det var väldigt soligt samt att de var en matt gul färg var det faktiskt väldigt svårt att följa banan i de obanade partierna. Man behöver ha koll på underlaget när man hoppar över stock och sten och då tar det tid när man måste leta efter snitslar också. I och med att jag låg bakom en kille kunde jag hela tiden se vilken väg han tog och behövde inte tappa tid som han gjorde. Han fick stanna flera gånger och bara kolla var han skulle. Vi fick även hjälpas åt för ibland såg jag vägen snabbare bakom honom. Så till nästa år får de satsa på röda snitslar, det är nog enklast att se.

Efter ca fem kilometer kom vi till loppets enda vätskestation där det bjöds på någon sportdryck. Jag är helt kass på att dricka vid vätskestationer och det är ett av skälen till att jag föredrar handvattenflaskan, så enkel och smidig att dricka ur samt att det är väldigt gött att kunna dricka en liten klunk då och då när man är torr i halsen. Och torr i halsen det blev jag garanterat på Billingen X-trail Challenge, jag hade ett parti vid ca 8 km där jag försökte spotta och jag var så torr i halsen så att det inte kom längre än till kinden typ, fast jag spottade flera gånger. Halvfräscht… Vid vätskestationen lyckades jag med bedriften att sätta i halsen, fast jag stannade och drack för att verkligen få i mig ordentligt. Sportdrycken som vi fick var inte så god heller. Hostandes sprang jag vidare ut i skog och mark, hack i häl på killen framför. Vi började dryga ut avståndet till löparen bakom och det kändes bra.

Banan bjöd verkligen på varierad löpning med kluriga skogspartier med mycket rötter, hopp över olika hinder samt flera kärrpassager. Är faktiskt mycket nöjd med min kärr(ing)löpning för dagen, jag brukar lyckas klanta till det och fastna men nu valde jag bra vägar och det är skönt att känna att man gör framsteg. Efter ca sju kilometer började jag känna mig piggare igen, delvis för att banan blev något enklare samt att shortsen hade torkat. Dock kom helt plötsligt ett av banans svåraste hinder helt plötsligt. Ett träd korsade stigen och det var ca 60-70 cm upp i luften. Då har man två val, huka sig och krypa/gå sakta under och tappa tid (som jag garanterat gör med mina ståtliga 190 cm 😉 ) eller hoppa. Killen framför mig som passande nog hette Språng i efternamn tog ett rejält språng och hoppade galant upp med ena foten på trädet och sen smidigt ner. Jag tog mod till mig och lyckades precis få upp foten på grenen utan att göra en riktig praktvurpa. Det var nästan lite onödigt spännande där ett tag.

Sen blev det lite grusvägslöpning ett tag och varje sådant parti kändes som en välbehövlig paus. Tid att sträcka ut steget lite, inte behöva ha fullt fokus på var banan tar vägen samt tid att hämta andan lite. För första gången hittills under loppet så kände jag att jag inte tappade på de lugna partierna mot Herr Språng som låg framför mig. Efter det så bar det av in i ett relativt tätt bevuxet och trixigt skogsparti där jag helt plötsligt hamnade först för Språng missade var vägen tog vägen. Här fick jag känna på nackdelen med att ligga först. Jag tycker det är väldigt stressande, även om det är taggande, att ha någon som ligger precis bakom. Ska man dessutom ha fullt upp med att hålla koll på var snitslarna sitter i samma veva så blir det inte direkt bättre. Men vi kom snart ut ur skogen och fick springa ett kort parti på asfalt bort mot bandystadion. Här flöt vi på fint båda två, jämsides. Kollade på klockan och vi låg runt 4.00-tempo och kom sen till backen som kallas ”Strupen” som ledde oss ner mot banans största hinder, Billingens slalombacke. Jag vet att jag är bra på utförslöpning så jag brassade på lite för att skaffa mig en lucka inför slalombacken. Jag visste inte riktigt hur många löpare jag hade framför mig, men förhoppningarna om att nå den där första topp-tio-placeringen hägrade där uppe bortom slalombacken.

Billingens slalombacke

Vi skulle först springa längs med liften till höger och sen korsa backen och följa liften till vänster ända upp till toppen och efter det var det målgång på Billingehusbadet. Tyvärr grusades mina förhoppningar att komma före Språng som jag sprungit med nästan hela loppet redan uppför första liften. Han hade helt enkelt mer krafter kvar. Då det var långt kvar till löparen bakom så pressade jag mig inte till max uppför backen.

It's all about smiles, not miles

It’s all about smiles, not miles!

Men även om jag inte tog ut mig till max så var backen riktigt seg och tärande. Som man kan se på bilden nedan.

Fighting face

Efter att ha gått i mål fick jag reda från sekretariatet att jag kom topp tio! Nionde plats! Härligt! 🙂 Jag passade även på att prata med killen jag sprungit med nästan hela tiden och han var en mycket sympatisk och trevlig person. Han hejade dessutom på mig när han sprang förbi mig i backen, vilket är gött att höra. Har varit med om det på flera traillopp att folk på något sätt även tävlar tillsammans mot banan och kämpar ihop och det är en skön känsla.

Överlag var Billingen X-trail Challenge ett riktigt kanonarrangemang! Rolig och mycket krävande och utmanande bana med mer obanat än banat. Den enda missen var som sagt färgen på snitslarna. Det finns ju inte överdrivet med traillopp i trakten så för min del får de gärna slå till med något längre lopp på hösten, gärna i oktober. Sen när det gäller min egen prestation så är jag väldigt nöjd med den med. Jag sprang smart och höll mig bakom löparen framför och sparade på så sätt tid, ibland är det en klar fördel att ligga efter. Hade det varit ett vanligt lopp på asfalt hade nog Herr Språng sprungit samma sträcka bra mycket snabbare än mig.Jag funderade innan loppet som jag nämnde tidigare om jag skulle ha mina Salomon Exo Calf, dvs min vadkompression. Den stora fördelen med det hade varit att man sluppit alla små skrap- och rivsår som man fick på smalbenen av att springa så mycket obanat. Den stora nackdelen hade varit att de hade blivit blöta vid vattenpassagen (som jag visste skulle komma) och då skulle jag varit kall om vaderna också. Men de brukar visserligen torka relativt fort. Får se hur jag gör i framtiden.

"Ny" t-shirt

Så här fin var min nya t-shirt efter loppet 🙂

Tyvärr blev bilden lite suddig, men den är ett tydligt bevis på hur rolig banan var. Stor tumme upp till Billingen X-trail Challenge! Extra skoj att min fru Marie även var med och sprang och att hon tog sig igenom banan på ett bra sätt och gillade den. Vi har fler lopp vi ska springa tillsammans, nästa på tur är Vilden X-Trail på hemmaplan i Taberg. Det blir nog också ett krävande och roligt lopp. Gött!

Pimp My Pjucks!

Som jag nämnt tidigare här i bloggen så har jag haft lite problem med mina Icebug Acceleritas3, speciellt på längre pass. Hälkappan är hög på Acceleritas3 och relativt stum och hård så det har gjort att skorna trycker på hälsenan och att jag varit öm efter de långa passen och för en månad sen ungefär var jag tvungen att vända hem redan efter en kilometer då de tryckte så och jag vågade inte ge mig ut och springa ca 15-16 km som jag hade planerat då och vara tvungen att bryta bara för att jag har för ont.

Då jag sett exempel på andra löpare som haft liknande problem som moddat sina Acceleritas3 tog jag till slut ett beslut att göra samma sak. Även om nya Icebug Acceleritas4 ska ha mjukare hälkappa än trean så känns det surt att behöva köpa en ny sko när jag köpte trean i oktober och för övrigt är oerhört nöjd med dem. Greppet, passformen och löpkänslan i skorna passar mig perfekt för grisig och utmanande terräng. Så när det väl var dags för modifierandet så tänkte jag att jag i alla fall skulle se till att skorna var (relativt) rena. Jag brukar i vanliga fall inte göra rent skor som mina Acceleritas3 för nästa gång jag använder dem är de om jag använt dem rätt lika smutsiga igen. Skorna utstrålar ju verkligen en riktigt här-ska-springas-genom-lera-blöta-partier-och-allt-annat-som-kommer-i-min-väg-look!

Acceleritas3 - Före tvätt

Standardlooken

Acceleritas3 - HälkappanDen höga hälkappan

Så efter lite finputsning så blev slutresultatet så här:

Rena (?!?) Acceleritas3

Så här rena kommer de nog aldrig att vara igen =] Sen var det bara att ta fram en fet sax och börja operera. Om man kollar närmare på bilden nedan så kan man se en söm på vardera sida av hälkappan. Materialet innanför sömmarna är lite mjukare ner till att det veckar sig ca en centimeter ovanför den nedre sömmen där det blir hårdare igen. Målet var att klippa bort den biten på båda skorna.

Acceleritas3 - Hälkappan

Det gick faktiskt förvånansvärt lätt att klippa i skorna och det kändes på förhand som att jag tagit bort precis lagom mycket för att minska trycket, men ändå sparat tillräckligt mycket på sidorna för att skorna ska sitta på bra.

Slutresultat!

Pimpade Acceleritas3Har det varit till någon nytta att göra så här då undrar du nu? Ja, det har varit en helt enorm förbättring! Inget tryck på hälsenorna, skorna sitter fortfarande på lika bra som förut och jag har inte behövt punga ut med x antal hundralappar för att köpa nya skor. Så gött att jag vågade ge mig på att klippa i skorna, fast det kändes lite motigt när man inte vet om det ska vara värt det.

Första passet med skorna blev ca 12 km kuperad och härlig terräng på Bondberget och hem och det var verkligen ren och skär fröjd att få cruisa fram med de här skorna igen. Var trots allt nästan en månad sen sist. Efter det har jag även kört ett formtest på Bondbergets femkilometersspår inför nästa helgs Billingen X-trail Challenge, ett terränglopp på mitt barndomsberg Billingen som jag verkligen ser fram mot att springa för första gången. Både formtestet och de nypimpade Acceleritas3 kändes kanon så nu ska det bli spännande med tävling nästa helg. Tävlingsledningen har lovat en del blöta och leriga partier så Acceleritas3 ska få visa vad de går för!

Sitter som en smäck och smutsiga igen! Härligt!

Som en smäck!

Bortom horisonten – Del 2

En av de stora fördelarna med löpning är att så länge man inte är skadad så finns det bokstavligen en hel värld att upptäcka. Löpning innebär för mig en enorm frihetskänsla kombinerat med en upplevelseglädje som är svårslagen. Oavsett var du springer så kan du njuta av din omgivning och ta in omvärlden och upptäcka nyanser och små detaljer som du kanske inte skulle tänkt på annars. Om du nu inte springer på ett löpband. Det har jag aldrig gjort och förhoppningsvis behöver jag aldrig göra det heller. Löpning ska enligt min mening ske ute i det fria. Jag längtar efter att få springa på massa olika platser i Sverige och resten av världen. Både lopp och ren och skär upplevelselöpning. Så jag tänkte blicka bort mot horisonten och se vilka lopp jag kan hitta när jag tagit mig dit.

Med bortom horisonten menar jag lopp som på grund av olika skäl inte är möjliga att genomföra nu, må det vara på grund av tidsbrist, brist på tillräcklig träning, brist på pengar eller vad det nu kan vara. Men lopp som hägrar där bortom horisonten, som du nästan kan förnimma närvaron, doften och känslan av och som ger dig kraft, energi och drivkraft till att träna hårdare, pressa dig mer och till slut kan du vara redo att ställa dig på startlinjen. Den där smått spända känslan i väntan på startskottet, adrenalinet som pumpar och vetskapen om att all din träning ska på något sätt nå sitt klimax i en upplevelse längs en bana som kanske bjuder på grandiosa vyer, backar utan dess like, all lera och gegga du kan tänka dig eller vad det nu kan vara du stöter på under just det där speciella loppet du tränat till. Idag tänkte jag kolla extra på ett lopp som jag tror fallit under mångas radar men som jag tror kan bli en riktig trailklassiker i framtiden. Tyvärr kan jag inte vara med på premiärupplagan i år, men jag hoppas att jag kan vara med i framtiden. Vad är det för något jag snackar om? Spana in bilden nedan och läs Icebugs beskrivning av loppet och sen kan du börja längta!

Icebug Xperience”Tre dagar. Tre etapper. En fantastisk upplevelse på klipporna i Bohuslän. Vill du uppleva en av Sveriges vackraste miljöer? Vill du göra det till fots under tre dagar med god mat och trevliga kvällar som extra bonus? Anmäl dig då till Icebug Xperience. Totalt kommer 70 kilometer vandras eller springas, uppdelat på tre etapper under tre dagar!

Vad är det då som är så speciellt med IcebugX som de kallar tävlingen? Dels att det är en tredagarstävling som går av stapeln 4-6 september (Med ankomst 3/9 och avfärd 7/9 om man vill) men det som lockar mig förutom det är att man springer på Västkusten och startar från Hunnebostrand, en av mina favoritplatser på Västkusten. Sen springer man en hel del klippor och annat skojigt med hejdundrande vyer och makalös miljö dessutom. Blöt klipplöpning är Icebugs paradgren så de har gjort ett smart drag genom att förlägga tävlingen till Bohuslän.

Första dagen springer man med start i Hunnebostrand och söderut till Sotenkanalen och sen norrut igen vidare genom Ramsvikslandet till Ramviks Stugby som är tävlingscentrum. Första dagen blir det ca 20 km och ganska kuperat.

Andra tävlingsdagen är målet att från starten på Ramsvikslandet via Kungshamn ta sig till Smögen där man går i mål på Smögenbryggan. För mig som turistat vid de här orterna de senaste fyra åren känns det nästan som hemma. Härligt med en tävling där man verkligen kan utforska miljöerna ännu mer. Återigen ca 20 km, men inte lika kuperat.

Sista dagen blir det varierad löpning genom skog och sen på klippor efter att man tagit färjan (!?!) till Bohus-Malmön. I väntan på färjan är givetvis tävlingsklockan avstängd och man får dessutom passa på att dricka och äta då. Efter att alla löpare kommit över med färjan ska det tydligen vara jaktstart vilket kan bli en väldigt spännande final på tävlingen. Bohus-Malmön är en oerhört vacker ö så det blir nog en upplevelse och där går man även i mål. Sista dagen blir den längsta med ca 26 km varierad löpning.

Med en tävling som håller på så länge så är det givetvis spännande hur man löser frågor som boende och mat. Här har Icebug valt att erbjuda tre paket:

Paket 1: Allt ingår i princip. Mat och boende fyra nätter. Priser från 590 Euro till 1000 Euro beroende på vilken typ av boende man vill ha.

Paket 2: Som paket 1 men utan övernattning 3/9 och 6/9. Alltså två nätters övernattning och man måste vara på plats till tävlingens start på torsdag morgonen. Pris från 495 Euro till 750 Euro.

Paket 3: Budgetpaketet. Själva tävlingen med lunch under den ingår. Inget annat, Kostnad 170 Euro. Då tillkommer transport från de olika platserna och boende och all mat som du behöver under den tid du inte tävlar. För att det här paketet ska fungera krävs det i princip att man har någon med som kan skjutsa till start och hämta vid målgång annars måste man åka kommunalt och det kan vara klurigt att få ihop det med målgångstider eller så får man bita ihop och springa hela banan tillbaka ultra-style! =] Ska man tälta så måste man bo på någon camping för det är tältförbud i hela Sotenäs kommun. Då tillkommer kostnad för det också. Känns som man missar mycket av gemenskapen på tävlingen när man inte är med på de gemensamma middagarna på de olika boendeplatserna. Man vill ju höra hur alla andra haft den under dagen och äta gött tillsammans.

Jag tror många har missat den här tävlingen och Icebug har inte pushat hårt för den med marknadsföring förutom en liten notis på deras hemsida. Maxantalet deltagare är 200 och man får även vandra så man måste inte springa. Miljön är som Icebug skriver unik och det tror jag kommer göra loppet till en härlig upplevelse och att det pågår under flera dagar gör det verkligen till en upplevelse där man har chans att se mycket härlig natur och pressa sig på både klippor, stigar och alla trevliga underlag man kommer mötas av på vägen och sen äta gott och dela dagens äventyr med övriga löpare på kvällen. Jag hade nog satsat på att vara med alla dagar om jag hade kunnat. Paket 3 känns väldigt svårt att rodda. Så har du inget för dig i början av september, ta chansen och spring ett lopp som jag tror har stor potential att bli en framtida klassiker.

Här är lite bilder från mina semesterresor i trakterna som kan ge en liten bild av de miljöer man kommer springa i.

Bohus-MalmönVacker utsikt från Bohus-Malmön.

SmögenSagolik solnedgång vid Smögen.

Sen när vi ändå är inne på privata bilder så tänkte jag visa några bilder från mitt långpass tidigare i veckan då jag sprang via Vätterstranden genom Huskvarna, upp för Strutsabacken och sen milspåret uppe vid IKHP och sen tillbaka.

VättersnäsUtsikten från Vättersnäs.

Strutsabacken1På toppen av Strutsabacken.

Strutsabacken3Fet solnedgång!

IKHP-milen

Utsikten på slutet av IKHP-milen. Magiskt!

 

Små förbättringar och en upplysande nyhet från Icebug

Icebug har i dagarna visat upp vårens och sommarens modeller på sin hemsida och jag tänkte kolla lite extra på några modeller som jag tycker är intressanta och se vad som är nytt och förbättrat på befintliga modeller och även spana säsongens stora skonyhet när det gäller Icebug, Enlight RB9X. Alla bilder är från Icebugs egna hemsida.

Först ut är dock skon som jag allra mest ser fram emot och som jag tror kan bli en riktigt hit för Icebug, Acceleritas 4 RB9X.

Icebug Acceleritas 4

I höstas köpte jag Icebug Acceleritas3 RB9X och jag är väldigt nöjd med dem förutom en sak som jag kommer in på lite senare. Acceleritas3 är en oerhört lätt sko (195 g, storlek 42), smal och tight och med bara fyra millimeters drop. Den sitter som en smäck på min fot och bara utstrålar ren och pur fart. Skon fungerar att springa med i princip överallt. Asfalt sliter på gummit enligt Icebug, men de få metrarna asfalt jag varit tvungen att springa för att ta mig till skogen har inte påverkat gummit nämnvärt hittills i alla fall. Greppet är fenomenalt och så länge underlaget är lite skrovligt fungerar det väldigt bra. Man får vara lite försiktig om man ska springa på blöta spänger eller på is om man inte springer rakt fram. Så länge man springer rakt fram och trampar i rakt med fötterna så biter greppet fast lite. Är det blankis får du satsa på metalldubb. Skorna har ett helt underbart grepp på blöta stenar vilket jag hårdtestade förra året (Läs mer här: Förra årets galnaste runda).

Acceleritas4 Sula

Vad är då nackdelen med Acceleritas3? Som jag nämnt tidigare här i bloggen har jag börjat känna av att hälkappan trycker på hälsenan. När jag nu på senare tid gett mig upp på pass över två mil med mina Acceleritas3 så känns det rätt så mycket i hälsenorna dagen efter. Jag har sett exempel på Instagram där användaren sugplopp som även har den läsvärda bloggen löpsug.se har moddat sina Acceleritas3 på grund av samma problem. Spana in en länken här för att se resultatet. Med en sax och fällkniv och lite eld har han skurit bort en rejäl bit av hälkappan och efter det har han sluppit tryck mot hälsenorna. Är lite inne på att göra samma sak då det känns lite saftigt att behöva köpa Acceleritas 4 RB9X bara för att slippa undan det problemet när mina treor knappt är ett halvår gamla. För Icebug verkar nämligen ha åtgärdat problemet i årets version. Enligt hemsidan är hälkappan i Acceleritas4 mjukare och viktigast av allt, höjden i mitten i bak har sänkts. Bästa lösningen för mig är väl att Icebug skickar ett provexemplar till mig så kan jag utvärdera och jämföra och se om det är skillnad. *hint* *hint* =]

Annars är det mesta sig likt, Acceleritas 4 RB9X är fem gram tyngre (200 g, storlek 42) och söker du en sko för att springa snabbt i terräng och som har bra grepp i princip överallt så är det här helt rätt sko för dig. Men lästen är smal, vilket man får vara beredd på. Dock har jag väldigt långsmala fötter så de passar mig perfekt. För ovana löpare får man vara beredd på en omställningsperiod med det låga droppet på fyra millimeter också. Sen tycker jag väl att Icebug kunde satsat lite mer färgglatt på den manliga varianten av Acceleritas 4 RB9X för att matcha den kvinnliga som bara spritter av färg och fart. Spana in den här!

Acceleritas4-LJag hade gärna sett en manliga variant i ljusturkos. Men jag börjar gilla den svarta färgsättningen allt mer. Vi går vidare och spanar in nästa uppdatering, Spirit4 OLX.

Spirit4 OLXJag köpte Spirit3 OLX för ungefär två månader sedan och såg fram mot många härliga vinterpass med grymt metalldubbat grepp. Tyvärr har jag hittills bara sprungit strax under tre mil i skorna och har alldeles för lite att gå på för att ge något ordentligt utlåtande om dem. Som jag nämnt tidigare gjorde jag korta rundor i början för vad jag hade läst om skon innan så får de flesta skoskav i början. Jag har inte märkt av något tryck på hälsenorna men samtidigt så har jag inte gjort några längre pass än två mil i dem än heller.

Spirit4 SulanNär det gäller Spirit4 OLX verkar det vara hälkappan som är den största förändringen sen förra utgåvan. Precis som Acceleritas4 så är den mjukare och lägre i mitten. Annars är vikten densamma (290 g, storlek 42) och droppet fortfarande fyra millimeter. Om man ska bedöma utseendet så tycker jag säsongens Jadefärg som Icebug kallar den är sanslöst snygg. Helfräsig helt enkelt! =] Synd att de inte gick all-in färgmässigt med Acceleritasen också. Spirit3 var snygg på sitt skogsmulliga sätt också, men Spirit4 känns mer rå och tuff men samtidigt sjukt stilren.

Sist ut är säsongens stora nyhet, Enlight RB9X.

Enlight RB9X

Enlight bygger på sulan från Icebug Anima2 (utan BUGrip) men skon är inte lika extrem som Acceleritas4 och Spirit4. Med ett drop på åtta millimeter och bredare läst samt kortare dobb så känns den som en sko som passar sig bättre på långpassen. Det skulle vara intressant att jämföra hur stor påverkan de olika sulorna har på greppet i leriga och blöta förhållanden mellan Enlight och Acceleritas4.

Enligt Sula

Sulan på Enlight känns lite mjäkigare på något sätt, lite mera lagom helt enkelt, men den har också RB9X och jag tror den kommer fungera alldeles utmärkt på de flesta underlagen. Det ska bli spännande att klämma och känna lite på Enlight. Den känns lite som Icebugs version av Sense Mantra och verkar vara en väldigt skön sko. Både Acceleritas 4 RB9X och Enlight RB9X ska ut i butik i mars vad jag har läst, Enlight verkar vara på g sista mars. Jag har inte läst när Spirit4 OLX kommer ut i butik men det är säkert i mars troligtvis då med. Det känns som Icebug gör det mesta rätt med sina skor och går en ljus framtid till möttes. Sköj!

Senaste nytt från Salomon

Salomon är en av de stora aktörerna inom trailvärlden och nu börjar det ploppa upp lite nyheter om säsongens skor och utrustning lite här och där så jag tänkte kolla lite på vad som är nytt för i år. Först ut är ett par skor som jag helt lyckats missa fram tills för en vecka sen.

Salomon Sense Pro

Salomon Sense Pro

Alla bilder på utrustningen kommer från Salomons egna hemsida. Salomon Sense Pro kan bli nästa mängdtränings inköp för min del. Sulan bygger vidare på Salomon Sense Mantra, mina första trailskor, men den stora skillnaden är att överdelen hämtar inspiration från Salomon S-LAB-segment av skor. Da Pjucks of Da Pjucks typ. Lite mer racingkänsla ska erbjudas jämfört med vanliga Mantra. Sense Pro väger 20 gram mindre än Mantra (250 – 270 gram storlek 42) vilket är en relativt stor skillnad. Jag är väldigt nöjd med mina Sense Mantra så länge vädret erbjuder torra stigar. Mantra är enormt sköna och sitter verkligen som en smäck. Så Sense Pro får nog möjligtvis ersätta mina gamla trotjänare när de går i graven. I skrivande stund har mina Mantra klarat av ca 94 mil och de har bara några små skavanker så de håller nog ett bra tag till. Om du inte äger några trailskor så tror jag att Salomon Sense Pro kommer vara en perfekt inkörssko så länge du håller dig på relativt torra stigar och dessutom kommer skorna fungera kanon på asfalt för det har mina Mantra gjort de gånger jag sprungit asfalt. Här är en bra film som förklarar Pro och skillnaden mellan den och Mantra.

Nästa sko vi ska kika närmare på verkar bli en riktig storsäljare.

Salomon S-LAB Sense Ultra 3 SG

Salomon S-LAB SENSE Ultra SGSkon är utvecklad i samarbete med Emelie Forsberg och ska väl vara en utveckling av Salomon Sense Ultra lite mer anpassad till svenska förhållanden. Kortfattat så är skon en korsning mellan nämnda Ultra och Salomon Speedcross 3. Största skillnaden från vanliga Sense Ultra är de rejält tilltagna dobbarna på sulan.

Salomon S-LAB SENSE Ultra SG DobbDe här badboysen kommer nog erbjuda ett härligt grepp!

Salomon S-LAB SENSE Ultra SG Sula

Det är mycket som imponerar med den här skon och den gör mig enormt köpsugen. Men frågan är om den kan rå på kommande Icebug Acceleritas 4 när det gäller grepp? Komfortmässigt leder Salomon jämfört med Icebug men Jens på Swedentrails har fått testa Acceleritas 4 och visat baksidan på skon och där kan man se en ack så viktig uppdatering. Det enda problemet jag har med Icebug Acceleritas3 RB9X är just att skon klämmer lite på hälsenan. Spanar man in baksidan kan man se att Acceleritas 4 är rundad där 3:an istället sticker upp vid hälen. Det kan nog göra mer än vad man tror.

Sen om man jämfört vikt så tror jag mer på Acceleritas 4 än Salomon S-LAB Sense Ultra 3 SG. Acceleritas 3 väger 195 gram i storlek US 9 (42 2/3) och nya Ultra SG ligger på 230 i storlek 42 vilket är en saftig skillnad. Just nu pekar allt åt en uppdatering av mina Acceleritas fast jag gärna skulle vilja testa Ultra SG. Utgångspriset på Acceleritas blir säkert lägre än Ultra SG också. Roligt med en svensk uppstickare tycker jag! Spana in Castleberg Outdoors film om Ultra SG här!

Salomon Sense Mantra 2

Salomon Sense Mantra 2Salomon har även uppdaterat Mantra, men det är inte mycket som har förändrats, vilket kanske inte är så konstigt för det är en väldigt bra sko. Det som verkar vara den stora skillnaden är att den är lite mjukare i fram.

I klädväg är det två plagg som är helt nya för säsongen. Först ska vi kika på ett superlätt och luftigt linne som jag sett bland annat Kilian Jornet använda på tävlingar förra säsongen.

Salomon S-LAB Sense Tank

Salomon S-Lab Sense TankLinnet väger endast 40 gram och har ett nytt material som Salomon kallar Cocona som ska leda bort fukt alldeles ypperligt. Materialet innehåller aktiv kol som kommer från kokosnötskal vilket dels absorberar odörer mycket effektivt och sprider fukt enormt snabbt över stora ytor. Perfekt under varma svettiga förhållanden i dubbel bemärkelse alltså. Men utgångspriset på 800 kr är lite väl saftigt för ett linne enligt min mening. Linnet har även laserskurna hål för ännu göra plagget ännu luftigare.

Salomon S-Lab Sense Short

Salomon S-Lab Sense Short

I samma stil som linnet och med laserskurna hål släpper Salomon även ett par minimalistiska shorts. Med en stor ficka både i fram och bak samt två fickor för gels kan man ändå få med sig mycket av de viktigaste sakerna för riktigt långa rundor. Utgångspriset är även här riktigt saftigt, 1200 kr. I och med att jag som bekant inte kan springa i vanliga shorts utan att få skav så har jag väl inga planer på att köpa några sådana här, men de verkar enormt luftiga och sköna så det vore spännande att prova dem en runda. Spana in den här videon för att få en närmare titt på både linnet och shortsen.

Myspyslöpning på härliga Winter Run samt Löpningens Dag 1/2

Jag vann ju en plats i Winter Run för några veckor sedan och tänkte skriva lite om loppet.WinterRun3 Loppet gick av stapeln klockan 17.00 18/1 i Slottsskogen i Göteborg. Slottsskogen visade sig vara en härlig och stor park i centrala Göteborg. Jag åkte buss till Göteborg och började med att kolhydratladda lite med en smarrig pastabuffé. Sen kikade jag runt i diverse löparaffärer och begav mig sen mot tävlingsområdet. Jag var där rätt tidigt då jag vill hitta något bra ställe att byta om på och om möjligt spana in lite nya skor från Icebug. Tyvärr var det ont om både nya skor och ställen att byta om på vilket gjorde att det nästan blev lite stressigt innan start. Tävlingsområdet bestod av flera tipi-tält i en halvcirkel där det såldes fika, visades skor från Icebug, glasögon från Bliz samt ett sekretariat. Man hade även en DJ på plats som pumpade ut lite skön musik. Dock ingen lämplig plats att svida om till mina löparkläder. Efter lite rekande lyckades jag hitta en restaurang i närheten där jag fick ockupera toaletten ett bra tag. Det tar ju en stund att slänga på sig alla lager kläder som behövs när det är minusgrader ute. Inte helt optimalt för en tävlande som bara åker ner över dagen. Sen var det precis dags för gympig uppvärmning med Friskis och Svettis och jag hann dra några korta löpvändor för att känna lite på mina nya Icebug Spirit3 olx. WinterRun1Alla bilder förutom den sista kommer från Winter Run:s hemsida och jag lyckades faktiskt komma med på bild. Spana in bilden och leta efter en neongul mössa så ser du mig. Dock var jag inte enda ljushuvudet på plats. Många hade massor med blinkande lampor och andra flashiga attiraljer på sig och man fick även med två neonarmband tillsammans med startnumret så alla deltagare lös mer eller mindre. Det delades även ut pris till de mest lysande löparna. Efter uppvärmningen började jag tagga igång. Vad ska man satsa på när man inte sprungit fart alls i vinter? När jag sprang Blodomloppet Jönköping i somras sprang jag strax under 40 minuter, utan att ha tränat jättemycket fart men då pressade jag mig riktigt hårt. Det ville jag inte riktigt göra nu i och med skaderisken så jag hade som mål att ligga på ca 4.10 min/km. Innan starten bjöds det på eldshow och hela området var även fyllt med sådana där brinnande vedklampskorgar. Helmysigt!

Finn en Trailupptechlöpare!

WinterRun2

Vi var en hel del folk som sprang ändå. Överlag ett väldigt bra arrangemang med några brister. Men nu till loppet!

WinterRun4

Starten gick och det var fullt ös direkt. I rött sken gav vi oss ut i den skymningsmörka parken. En kille med barnspringvagn pimpade med ljusslingor och med ett barn i sprang till vänster om mig vid starten och han satte av som bara den. Själv fick jag igång rätt högt tempo för att vara jag och det kunde man se på pulsgrafen sen. Slog nytt rekord i maxpuls och var uppe i 205. Har inte haft pulsklockan så länge så jag har inte på något seriöst sätt försökt testa vad min maxpuls är. Har varit uppe i 195 när jag pressat på uppför slalombacken och trodde väl att mitt max låg där ungefär. Men efter den inledande höga tempot hittade jag en bra fart som passade mig väldigt bra för dagen. Loppet gick på en bana som var fem kilometer och den var till stor del kantad med marschaller och det tillsammans med den ljuvliga inramningen av en snöklädd Slottsskogspark skapade en väldigt mysig och härlig stämning. Att folk lös och blinkade gjorde ju inte saken sämre.

Jag tuffade på bra och kroppen och tempot kändes väldigt bra. Mina Icebug Spirit3 olx greppade kanon och jag var aldrig orolig för att ramla. Dessutom märkte jag inte av något skav den här gången. Första varvet avklarades på 20.25 och jag hade då passerat en hel del löpare efter starten vilket kändes bra då jag gått ut för hårt mina senaste lopp och själv blivit omsprungen vilket varit segt. På andra varvet sprang jag större delen av varvet ensam. Jag passerade några löpare vilket kändes bra, men helt plötsligt kunde jag inte se någon löpare framför mig. Vilket visade sig inte vara helt bra. Första varvet hade jag sprungit på autopilot och bara hängt på strömmen av löpare. Nu var det en bit mellan marschallerna och fast det stod folk vid alla korsningar så visste man inte riktigt vilken riktning man skulle ta för att springa helt rätt ibland så jag fick faktiskt ropa framåt till personen vid korsningen några gånger för att vara helt säker.

På slutet av loppet hade jag förhoppningar om att kanske till och med klara mig under 40 minuter. Men jag gick i mål på 40.38 och som 28:e man. Jag är väldigt nöjd med det resultatet. Dels att jag kunde hålla högt tempo mitt i vintern utan att ha tränat fart samt att jag kunde göra det utan att köra slut på mig själv. Inga spyor efter målgång den här gången inte =] Jag sprang dessutom andra varvet snabbare än första. Efter målgången fick man en Icebuggoodiebag i form av dels en praktisk påse som man slänga i skorna i efter ett grisigt lopp, en snygg Icebuggbuff samt prova-på-kort på Friskis och Svettis i Göteborg.

WinterRun5

Tyvärr visade sig att den där killen med barnspringvagnen hade hunnit före mig i mål. Imponerande men ändå irriterande. Väl i mål återstod ett problem att ta tag i. Det fanns ingenstans att byta om och inga duschar. Jag fick helt enkelt byta om i Icebugs försäljningstält, vilket kanske inte är riktigt optimalt. Jag skulle med bussen hem senare på kvällen och fick helt enkelt köra en raggardusch hoppas på att det skulle vara lite folk på bussen. Innan bussresan hem hann jag med ett besök på Starbucks vid tågstationen vilket börjar bli en vana efter lopp i Göteborg. Härligt!

Överlag var Winter Run ett riktigt bra arrangemang, men mest riktat till Göteborgare eller folk som sover över. Det leder mig in på nästa spår. Winter Run Jönköping 2015! Icebug borde satsa på att anordna ett Winter Run runt Munksjön. Klockrent med massa ljuspimpade personer som springer en marschallkantad bana runt sjön där man hela tiden kan se folk på andra sidan. Perfekt med start mitt i stan! Go for it, Icebug! Två varv borde bli ungefär en mil.

Löpningens dag 1/2

Imorgon är det löpningens dag och jag har återigen lyckats dra på mig halsont. Får se om det sker något mirakel under natten och jag kan ge mig ut i spåret. Skulle avslutat JanuariJakten2014 med stil och kört backintervall i Järabacken idag, men jag fick tröstäta glass istället. Kallt lindar väl halsont? =] Verkar inte vara något arrangemang på g i Jönköping. Om det inte Icebug fixar Winter Run Jönköping 2015 på Löpningens dag nästa år så kanske man får dra igång något själv om ett år…

Upptrampade stigar

En liten sammanfattning av lopp och olika löparupplevelser jag varit med om hittills sen jag blev löpberoende sommaren 2011. Vill du vara med från starten så börjar du läsa i botten där de mest igenväxta stigarna är annars börjar du med de färskaste spåren och läser här uppifrån.

Förra årets galnaste runda
Jag springer runt Bankarna. Inget ovanligt kanske då jag springer där ofta. Jo, denna runda var sjukt galen för jag sprang runt Bankarna strandvägen vilket är lättare sagt än gjort! Geggig adrenalinpumpande ska jag hinna springa på skrå utan att ramla håller den här grenen som jag lägger all min kroppstyngd på-löpning.

Löprundan som Gud glömde
Blixtar och dunder, magiska skounder. Icebug Acceleritas3 RB9X visar vad de går för!

Linköping XC-race 10 km – 19/10 2013
Underbart teknisk bana som jag förhoppningsvis springer fler år. Bra arrangemang och bra väderförhållanden. Och jag spydde. Igen.
Tid: 51.11. Placering: 37 av 120

Mullsjö X-Trail Halvmarathon – 31/8 2013
Min första halvmaratävling. Härlig publikfest! Kanonbra arrangemang och en tävling jag hoppas jag kan springa varje år.
Tid: 1.45.12. Placering: 38 av 138

Blodomloppet 10 km – 20/8 2013
Mitt första millopp under 40 minuter. Liter oväntat då jag inte alls tränat fart och i och med att jag sprang fyra mil till Bunn drygt en vecka innan. Dock hade jag laddat med tre tårtbitar på jobbet innan. Tårta = Succé! Att ingen tänkt på det tidigare. Och jag lyckades anmäla mig till Axa Fjällmaraton samma dag! DubbelVinst!
Tid: 39.54. Placering: 72 av 1176

Alla stigar bär till Bunn?
Min hittills längsta löprunda och ett minne för livet. Ett riktigt löparäventyr och jag ser fram mot att göra fler liknande pass i framtiden.

Södra Vätterleden: SolnedgångspassDelux
Jag utforskar en bit av Södra Vätterleden i magiskt solnedgångsljus. Upptäcktslöpning när den är som bäst!

Salomon Trail Tour Skatås 12.6 km – 8/6 2013
Jag har lärt mig lite av rookiemisstagen och kommer underfund med att jag är en hejare på utförslöpning. Fantastiskt varierad och rolig bana.
Tid: 1.11.50. Placering: 44 av 199.

Salomon Trail Tour Kolmården 10 km – 25/5 2013
It’s all about smiles, not miles – Härlig slogan från mitt första Salomon Trail Tour-lopp. Jag gör rookiemisstag, spyr, fastnar i ett kärr och allt är underbart!
Tid: 54.26. Placering: 13 av 40.

Blodomloppet Jönköping 10 km – 21/8 2012
Troligtvis det lopp jag tränat mest specifikt inför hittills. I och med att det är på hemmaplan kunde jag anpassa träningen och testa banan och formtoppa. Jag hade ännu inte gått ner mig djupt i trailträsket och allt träningsfokus under året låg på det här loppet. Hade satt upp ett mål om att springa snabbare än 43 minuter. För att sätta extra press på mig själv så berättade jag även målet för kompisar och arbetskamrater. Vid den här tiden var det ett väldigt högt satt mål tyckte jag för jag hade knappt hållit den hastigheten som behövdes i fem kilometer på träning innan loppet. Vädret var härligt och hela loppet gick kanon även om jag kanske öppnade lite väl hårt, men det finns en flaskhalsbro efter ca 200-300 meter som stoppar upp massor med folk så man får kuta som en gnu i början. Familjen skulle heja på mig i en park nära där vi bor efter ca fyra kilometer, men jag såg dem inte. Började tappa mod och ork, men då stötte jag på en arbetskompis som hejade och skrek på mig och OJ! vilken energi det gav. Femte och sjätte kilometern var riktigt tunga men sen började det kännas som att mitt mål var möjligt. Vid målgången hade de en tidtagningsklocka uppe och när jag närmade mig så såg jag till min stora glädje hur jag höll på att klara mitt mål. Jag spurtade in på 42.57 och där och då kändes det som att jag hade vunnit VM-guld och jag nästan trodde att det skulle ploppa upp något tv-team och intervjua mig. Jag var ju helt fantastisk! Istället fick jag en goodiebag med en knallgul Blodomloppet t-shirt och en liten medalj. Men jag var ändå extatisk och dessutom var jag nu ca tre minuter före min träningskompis som var sex sekunder efter mig på Lidingöloppet innan. Hittade den här filmen på hur jag i blå t-shirt spurtar in i målet halvt död =]  http://www.racetimer.se/sv/runner/show/2289423?layout=racetimer&race_id=812#.UuAukNIRnGg Jag hade förbättrat min min/km tid med drygt en halv minut sen Lidingöloppet vilket kändes kanon. Från 4.52 på Lidingö till 4.18 på Blodomloppet.
Tid: 42.57. Placering: 145 av 1098

Lidingöloppet 15 km – 24/9 2011 Började löpträna seriöst i juli 2011 inför mitt första riktiga lopp i vuxen ålder. Två kompisar och jag skulle upp och springa korta Lidingöloppet och målet var givetvis att vara snabbast. Det var jag också, men det var olidligt jämnt och spännande mellan en av mina kompisar och mig, det skiljde bara sex sekunder på sluttiden. Det kunde man leva på länge sen! =] Sluttiden stannade på 1.13.02 efter en saftigt fet spurt på upploppet. Känslan i benen när jag var i mål var att de bara ville fortsätta springa. Innan hade jag aldrig sprungit så långt och hade som mål att springa snabbare än 5 min/km vilket jag lyckades med.
Tid: 1.13.02. Placering: 254 av 4422

Vinterlöpning i dubbel bemärkelse

I tisdags var jag med om två roliga saker som har med vinterlöpning att göra. Först var det äntligen dags att snöra på sig ett par skor med metalldubb för vintern har slutligen kommit hit och verkar stannar här. Skorna är mina sprillans nya Icebug Spirit3 olx. De är inte gjorda för vinterlöpning i första hand men de har 14 karbiddubbar under som jag tror räcker utan problem samt att de kan vara en eventuell sko att springa Axa Fjällmaraton med.

Spirit3 UnboxingHär är en bild från när jag packade upp skorna. Skorna har även Icebugs välkända BUGrip-teknologi samt att den har har ett icke absorberande material som ökar väldigt lite i vikt när det blir blött. Skorna påminner väldigt mycket om mina Icebug Acceleritas3 RB9X i utformningen och funktioner fast med metalldubbar istället. Så det känns som att de kommer passa mig perfekt på isiga vinterstigar.

Spirit i snönAv vad jag hade läst innan om skon så kan man ganska lätt få skavsår i början därför körde jag en kort runda för att bara känna på skon lite. Då det hade snöat en hel del så kunde man inte se isfläckarna under snön, men greppet var alldeles utmärkt under hela rundan trots att jag försökte springa på alla ställen där jag visste att det fanns blankis under snön. Jag korsade en asfaltsväg på min väg till stigarna och då kändes det inte konstig eller hårt att springa på metalldubb. I passform känns skorna precis som Icebug Acceleritas3 RB9X fast med högre vikt och möjligtvis lite lägre hälkappa, men det får jag känna lite mer på. Här är en kort filmsnutt på skorna in action!

Hittills är jag väldigt nöjd med skorna, men det var tur att jag hade läst på lite innan för jag fick skavsårskänningar på båda hälarna. Det var den första roliga saken som jag var med om i tisdags. Nöjd och glad med mina nya skor fick jag ett väldigt roligt besked på kvällen då jag såg den här bilden på Facebook:

1540458_244895518967822_2143205282_o

Vad är det som är så roligt med den här bilden? Jo, bilden som är tagen från Craft Sportswear SWE:s Facebooksida innehåller mitt namn, Johan Brodén, och det innebär att jag har vunnit en startplats i Winter Run i Göteborg på lördag! Snacka om perfekt timing =] Här har jag precis testat mina metalldubbsskor och så ska jag helt plötsligt springa ett lopp i Göteborg där sådana skor är ett måste bara några dagar senare.

Det ska bli oerhört skoj att testa formen lite samt att vara med i loppet som verkar vara en riktig höjdare. Starten går kl 17.00 och längs med spåret utlovas det musik och ljus och alla deltagare ska få neonarmband som lyser i mörkret. Sköj! Är dock lite orolig då jag inte hittar någon information om duschar. Jag ska åka buss hem på kvällen. Kan ju vara trevligt för mina medresenärer om jag får duscha någonstans innan den bussresan.

Icebug och Craft är huvudsponsorer så jag hoppas mycket på att få spana in en hel del nya Icebug skor. Jag är väldigt nyfiken på nya modellen Enlight samt Acceleritas4. Icebug la nyligen upp den här bilden på sin Facebooksida:

1040374_640358566029449_86868384_oEnlight till vänster och Acceleritas4 till höger. Båda med RB9X och Enlight är en omarbetad version av Anima. Den rosa Acceleritas4 ser ju oerhört fräsig ut! =] Förhoppningsvis finns lite av Icebugs personal där också så man kan prata lite om skorna och deras tankar inför framtiden.