Vikten av målsättningar

Både om du är nybörjare när det gäller traillöpning eller en rutinerad stigcruisare så är det en sak som hjälper till extra bra att hålla motivationen igång och det är att ha en målsättning. Oavsett om du tar de där trevande första löpstegen på obanad mark eller vant sicksackar fram mellan stock och sten så är det lättare att orka med det som hägrar utanför komfortzonen om du har ett mål som du skymtar borta vid horisonten. Må det vara ett lopp du ska springa, en distans du vill klara av eller en viss tid du ska uppnå. Nu när det börjar dra ihop sig inför 2015 kan det vara bra att fundera på målsättningar för året som kommer och hur man kan uppnå dessa samt reflektera över vad man åstadkommit under 2014.

Målsättningar1

Vägen kan vara lång och svår men målet är värt all möda och slit

Mitt mål inför 2014 var att träna till och genomföra Axa Fjällmaraton. 43 km löpning i fjäll och 1800 positiva höjdmeter. Du kan läsa om hela min upplevelse av loppet här! Men något som jag kommer att bära med mig hela livet är minnet av att tillfredsställelse. Tänk dig något som du kämpat för i otaliga timmar i över ett helt år. Du har gett dig ut oavsett väder och stått emot vind, regn och snö och trotsat mörkret med en pannlampa på huvudet och gett dig ut på äventyr djupt ut i skogarna. Backarna har blivit brantare och längre under tidens gång, allt för att göra dig redo. Sen helt plötsligt är du där, dags för start och du har helt plötsligt målet inom räckhåll. Eller snarare 43 km bort i mitt fall.

Axa - Till starten

Redo för start!

Minnet som etsat sig fast är den där härliga känslan som är svår att beskriva. Halvvägs genom Axa så kommer den över mig i full kraft. Den har skymtat redan när jag passerade första fjälltoppen, Välliste, men nu dimper den ner som en snöboll på sommaren mitt i mitt huvud. Solen strålar och sköljer ned ljuvligt behaglig värme över oss där vi springer fram genom den förtrollande vidsträckta fjällmiljön. Folk hejar fram oss fast vi är mitt uppe på fjället och på vänster sida ser jag Ottfjället torna upp sig över Ottsjön och solens strålar får vattnet att gnistra drömskt. Fast jag bara är halvvägs är jag helt säker på min sak, jag ska i mål och all träning och slit liksom kristalliseras i en känsla av tillfredsställelse och ro. Jag är lugn, nöjd och bara suger åt mig atmosfären. Allt det här finns för alltid sparat, undangömt någonstans i min hjärna, redo att plockas fram. Bara det är värt så oerhört mycket inför framtida utmaningar.

Hoppas att du också har klarat av din målsättning för i år och att du har något nytt och spännande att träna vidare mot nästa år! 🙂 Gärna med en lika positiv känsla i bagaget! Mitt första stora mål nästa år är Soteleden Terrängmarathon. Ett lopp på 44 km och med 900 höjdmeter på västkusten som jag tror kommer vara en riktigt spektakulär upplevelse och en oerhört tuff utmaning i klass med Axa av vad jag läst från olika lopprapporter. Spana in en filmteaser här:

Några lärdomar jag tar med mig från Axa är att jag måste träna långpass ordentligt. Som småbarnsförälder är långpasset det svåraste att få till rent tidsmässigt. Lösningen för min del ser ut att vara att lägga mig tidigt och gå upp tidigt en morgon på helgen och på så sätt offra min sovmorgon varje vecka men i gengäld få till det där ack så viktiga långpasset på minst två timmar varje vecka. Helst vill jag få till ett extra långt långpass minst en gång i månaden bara för att vänja mig med att vara ute länge. Helst minst tre timmar och då är inte distansen så viktig utan mer bara att man är ute och springer. Under de här långa turerna kan jag även jobba med att hitta en form av energiintag som passar mig som jag sen kan använda mig av under lopp. Efter nyår kommer jag köra igång ett träningsprogram med fokus på att Corestyrka.

Neila Rey - Core Challenge

Det är från neilarey.com som är en sida med många bra olika utmaningar och träningsupplägg för träning med enbart din egen kropp som hjälpmedel. Mycket bra och enkelt upplägg som passar när man inte har styrketränat mycket förut.

Sociala mål

Vad kan nu menas med detta undrar du? Jo, jag brinner ju som bekant för traillöpning och jag vill givetvis nå ut med min passion till andra och möta likasinnade. Det gör jag i första hand genom Team Nordic Trail och våra träningspass uppe vid Öxnegården på onsdagar kl 18.30. Tack vare TNT har jag fått lära känna andra här i Jönköpingstrakten som också älskar att springa i skog och mark och jag älskar verkligen den sociala aspekten av löpning. Det är så roligt att springa ihop med andra och det underlättar så mycket att träna tillsammans med andra när man vill sporra sig själv att ge det där lilla extra. Under hösten har vi även kommit igång med att springa långpass tillsammans och i söndags var vi ett stort gäng som sprang i ett helt makalöst vackert vinterlandskap i Hökensås där Trailfinnaren hade knåpat ihop en härlig runda med mycket varierade stigar med både obanat och en hel del tekniska partier med. För mig är att springa långpass i grupp en sorts evolution av att fika. Den moderna formen av fika. Man slår så många flugor i en smäll. Du har gått om tid att prata om saker och ting, du får se nya vackra miljöer, du tränar under tiden och bäst av allt, du kan i princip slänga i dig vilka godsaker som helst för du förbränner det ändå. Sen är det ett bra och avslappnat sätt att träffa nytt folk på. Det enda som är lite klurigt är att få i sig kaffe eller liknande under tiden. Men har man gått om tid och har packat ordentligt så kan man minsann stanna och fika (på riktigt 😉 ) någonstans under tiden med 🙂 Här är några bilder från i söndags.

Hökensås1 Hökensås2 Hökensås3

Hökensås5 Hökensås4

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag har många planer för TNT och hur vi ska växa i Jönköping. Förhoppningsvis kommer vi kunna genomföra roliga och spännande saker under våren. Sen har jag även mål för bloggen. Ett uppdaterat utseende och lite annorlunda format är under utveckling och förhoppningsvis får ni se mer av det snart. Rent löpmässigt står en stor utmaning och väntar bakom nästa backhörn, JanuariJakten2015. Men mer om den i nästa inlägg. Avslutningsvis hoppas jag att du haft ett riktigt härligt trailår och att du får ett 2015 fyllt av mysiga stigar, vackra utsikter och nya branter att bestiga! 🙂

Intervju i JP

Var med i den lokala tidningen Jönköpings-Posten härom veckan. Artikeln går nu att läsa på deras hemsida men man måste skaffa konto (är iofs gratis) så jag kopierar in intervjun här 🙂 Liten inblick i vem jag är och om vad Team Nordic Trail är. Är du sugen på att träna med oss så är det bara att komma och provträna på onsdagar kl 18.30, samling vid Öxengårdens parkering!

TNT JP - Gruppbild

Måste börja med den härliga gruppbilden som var lite väl liten i papperstidningen. (Foto: Kajsa Juslin)

Jönköpings-Posten 141016 – Johan väljer skogen före asfalten

2013 drog Team Nordic Trail i gång i Stockholm. I somras kom konceptet till Jönköping med Johan Brodén som initiativtagare och platschef.
– Det är lite som Friskis & Svettis i skogen. Alla kan vara med, oavsett nivå. 

Som liten, hemma i Västergötland, testade han de flesta idrotter och höll på innebandy men också beachvolleyboll långt upp i åren. Johan sprang dessutom orientering och blev distriktsmästare.

– Då tyckte jag att jag var så bra att jag inte behövde träna. Det gick ju så där, säger han och skrattar.

”Ultimata träningsformen”

Känslan att springa i skogen har dock levt kvar. Under åren har löpningen alltid varit ett komplement till den övriga träningen, framför allt under sommaren, men han har aldrig gillat att springa på asfalt. Det är skogen som har lockat, och naturupplevelserna.

2011 bestämde han sig för att springa halva Lidingöloppet, delvis tack vare de nya mobiltelefonerna. Med dem, förklarar Johan, blev löpningen plötsligt mer spännande. Han kunde hålla bättre koll men även jämföra sig med andra och plötsligt växte intresset.

– För mig är löpningen den ultimata träningsformen. Du kan träna nästan var som helst och behöver inte ta dig någonstans för att göra det. Mycket bra, inte minst för mig som är småbarnsförälder.

Tuff terräng

Skogen hellre än asfalten alltså och när Johan insåg att det fanns möjlighet att tävla ville han vara med. Första trailloppet var i Kolmården och det var jobbigare än han hade tänkt sig.

– Det var betydligt mer tekniskt och mindre lättforcerat än jag trodde. Det var tuff terräng med rejäla backar. Lerigt och skitigt, säger han.

TNT JP - Löpbild(Foto: Kajsa Juslin)

Att ta sig fram oavsett terräng är, konstaterar Johan, mycket det traillöpning handlar om. De flesta lopp går på småstigar eller helt obanat och sådana tävlingar har inte funnits tidigare. Då har den som velat tävla i skogen fått springa orientering eller terränglopp.

Team Nordic Trail

– I Jönköpingstrakten finns massor av vandringsleder. De går utmärkt att springa, säger Johan förra året sprang fyra mil på John Bauer-leden – även den mer kuperad och jobbigare än vad han först trodde.

Team Nordic Trail i Jönköping håller till på Bondberget med Öxnegården som utgångspunkt. Varje onsdag klockan halv sju träffas sedan i juni ett 15-tal kvinnor och män med olika erfarenhet och ålder för att springa och pusha varandra. Johan är deras ledare.

– Som jag ser det är onsdagskvällarna en möjlighet att träffa folk som gillar samma sak. Vi i gruppen tränar tillsammans och stöttar varandra. Det är mycket intervall och programmet är det samma oavsett var i Sverige du är. Är du till exempel på jobb i Stockholm kan du hänga på gruppen där, fortsätter Johan.

Trots att deltagarnas bakgrund varierar finns dessutom utrymme till nördighet. De riktiga entusiasterna – som Johan – pratar gärna sulor, löpsteg och underlag. Själv har han dessutom en blogg (trailupptechloparen.wordpress.com) där han bland annat tipsar om utrustning, kläder och olika lopp.

TNT JP Porträtt(Foto: Kajsa Juslin)

Naturen som räknas

Första loppet, i det kuperade Kolmården, gav mersmak och sedan dess har det blivit fler tävlingar. Både lokalt – hos IKHP, i Mullsjö och Vilden X-Trail i Taberg – och lite längre bort som Axa Fjällmaraton där Johan sprang uppför två fjäll med en höjd av 1 800 meter.

– Ett sådant lopp är svårt att träna inför om du bor i Jönköping. Och rent allmänt är det svårt att få till så långa pass som det egentligen behövs, säger Johan.

I dag tränar han fyra, fem gånger per vecka, lite beroende på hur livet i övrigt ser ut. Mellan fyra och sex mil brukar det bli totalt och Johan är fortfarande lika förtjust i att ge sig ut i naturen.

Nu ser han fram emot vintern. Team Nordic Trail tar inte uppehåll utan kör hela året om.

– Klart att man kan springa på löpband med det är mycket härligare att komma ut i naturen, säger Johan som är övertygad om att traillöpning är en träningsform som är här för att stanna.

Trofeo Kima – Nytt rekord av Kilian, Emelie sprang vilse (!!)

Trofeo Kima eller Kima Trophy gick av stapeln i helgen och det ärett lopp i Sky Running World Series Ultra. Ett riktigt bergslopp med en 52 km lång bana och hela 8400 höjdmeter. På herrsidan vann inte helt oväntat Kilian Jornet på nytt banrekord, 6.12.20. Banan bjuder verkligen på riktigt tekniska passager med mer eller mindre ren bergsklättring.

Kilian Kima1

Kilian Kima 2

Kilian på Kima (iancorless.org)

Det som definitivt inte var väntat var att vår svenska stjärna Emelie Forsberg inte vann loppet som var som klippt och skuret för henne. Men tyvärr sprang hon fel i mitten på banan då hon var i ledning och tappade en hel timme vilket du kan se på bilden nedan. Efter felspringningen låg hon fyra men lyckades kämpa sig upp till en andraplats. Starkt jobbat av Emelie! Hon var riktigt ledsen efteråt och det kan verkligen förstå. Efter vinsten i Axa Fjällmaraton har resultaten inte riktigt gått hennes väg då hon hade en tuff dag på Ultraks i Zermatt där hon blev femma och i sin blogg beskrev det som en skittävling. Vi får hoppas att det får bli lopp som hon drar nytta och lärdom av på sin fortsatta utveckling.

KimaEmelie1

Bild från Emelies Movescountprofil där du kan se var hon sprang fel och tappade en hel timme.

KimaEmelie2

Bedrövad Emelie efter tidstappet (iancorless.org)

KimaEmelie3

Emelie i mål, väldigt besviken. Hon hade troligtvis slagit banrekordet annars. (iancorless.org)

Den observante kan se Emelies nya snygga klocka på armen. Det är Suuntos senaste modell, Suunto Ambit 3 Sport, som i dagarna släppts på marknaden. Verkar vara en kanonklocka! Jag är väldigt nöjd med min Suunto Ambit 2S.

Till helgen arrangerar Emelie och Kilian sitt egna lopp i Tromsö, Tromsö Skyrace, som ser ut att bli ett väldigt krävande, vackert och oerhört roligt lopp. 42 km och 4300 höjdmeter blir något att bita i för deltagarna. Vore väldigt roligt att springa detta lopp i framtiden! 🙂

Tromsö Skyrace

Underbara vyer! (tromsoskyrace.com)

TromsöSkyrace Banprofil

Brant är bara förnamnet! (tromsoskyrace.com)

Flera internationellt välkända löpare är med men jag tror att det kommer bli en duell mellan norrmannen Eirik Haugsnes och amerikanen Dakota Jones. Vore roligt med ännu en seger för Eirik som vann Axa Fjällmaraton på nytt banrekord och som verkar vara en kanonkille! 🙂

Tailwind recenserat av Trail and Ultra Running

Tailwind är ett lite annorlunda sätt att se till att kroppen får i sig allt den behöver under långa lopp och jag har längre varit intresserad av att testa denna produkt. I normala fall under långa lopp behöver man både energi, vätska samt elektrolyter för att tillgodo se allt kroppen gör av med samt motverka kramp och detta har folk löst genom att äta Runekakor, gels eller liknande, dricka vatten/sportdryck samt någon form av vätskeersättning eller saltpiller. Men Tailwind säger sig erbjuda en allt-i-ett-lösning och vad jag har läst på många forum samt hört från löparkompisar fungerar det väldigt bra. Jag är väldigt sugen på att testa detta för jag var inte riktigt nöjd med mitt energiintag under Axa Fjällmaraton.

tailwind1

Bild lånad från Tailwinds hemsida

Tailwind är ett pulver som man blandar ut med vatten och sen är det bara att ha med det sig i sin vätskeblåsa, soft flask eller vad man nu vill ha sin vätska i. Sen behöver man inget mer. Trail and Ultra Running har gjort ett ingående test av Tailwind och är väldigt nöjda med produkten. Får nog bli till att testa rejält under hösten/vinter för nästa års eskapader 🙂 Läs recensionen här!

Första UltraVasan – Buud vann!

I helgen gick den första UltraVasan av stapeln och det verkar ha varit ett riktigt kanonarrangemang och en riktig upplevelse när man läser lite om det. Jag kan onekligen säga att detta är ett lopp jag väldigt gärna skulle ha sprungit. Att om 30-40 år kunna säga att man var med och sprang den första UltraVasan tror jag kommer vara något stort. Nu var det aldrig aktuellt för min del då jag precis anmält mig till Axa Fjällmaraton när nyheterna om UltraVasan dök upp och jag har som småbarnsförälder svårt att få ihop den tid som faktiskt behövs för att träna inför att springa nio mil. Men någon gång ska jag springa UltraVasan, det ska jag verkligen. Jag har insett efter Kolmården Trail Marathon och Axa att jag gillar utmaningen i att springa långt och det är något jag tror att jag kan bli bra på i framtiden då jag alltid varit en seg löpare snarare än en snabb.

Nu till loppet. Starten gick redan klockan fem på morgonen i Sälen och löparna hade en maxtid på 15 timmar på sig att ta sig de nio milen till Mora. Herrar fick en medalj om de sprang snabbare än 10.30 och damer 12 timmar. Det visade sig att den stora förhandsfavoriten och Morabon Jonas Buud skulle klara trycket och göra ett smått fantastiskt lopp där han i duell med britten Steve Way till slut drog ifrån och vann med hela tio minuter på den fantastiska tiden 06.02.03. Ja, nio mil på sex timmar. Sjukt snabbt! Här är en intervju med Jonas efter loppet. Mycket läsvärd! Om man vill spana in Jonas statistik från loppet kan man kolla in hans Move på Suuntos Movescount här! 4.00 i takt är verkligen mäktigt. Jonas var väldigt nöjd med loppet och frågan är hur länge det dröjer innan någon slår den tiden. Andra intressanta placeringar är att unga och duktiga ultralöparna Johan Lantz och Elov Olsson tog en sjätte respektive åttonde plats. Riktigt bra jobbat!

Under loppets gång kunde man följa alla deltagare via GPS och det var väldigt roligt att hålla koll på alla man kände som sprang. Extra roligt var en duell som redan innan loppet haussats upp på Team Nordic Trails hemsida, duellen mellan Niklas Arvidsson och Daniel ”Roxen” Roxvret. Man fick innan loppet tippa vem man trodde skulle vinna och av de som tippade rätt skulle någon vinna en löparryggsäck. Bra deal! Läs mer om duellen här!

UltravasanDuellen

Niklas och Daniel eller David mot Goliat 🙂

Jag tippade på Roxen och han genomförde loppet kanonbra och vann över Niklas och sprang dessutom på den riktigt fina tiden 07.58.29, sub8!! Imponerande med tanke på att Roxen de senaste veckorna före loppet sprungit Axa Fjällmaraton samt BAMM (Björkliden Arctic Mountain Marathon). Läs Roxens blogg om loppet här.

UltraVasan är ett lopp som jag tror bara kommer att öka i popularitet. Frågan är hur många deltagare de klarar av att ta? 5000 om fem år? Ska bli väldigt spännande att följa loppets utveckling. Spana in den officiella filmen från loppet nedan!

 

Axa Fjällmaraton 2014 – Min upplevelse

Det är inte så ofta man i form av ord ska försöka beskriva något som man tränat så länge till, sett fram så länge emot och som man lagt enormt mycket tid och en hel del pengar på som jag ska försöka göra med det här inlägget. I lördags var det nämligen dags för Axa Fjällmaraton. Loppet som jag anmälde mig till för nästan exakt ett år sedan och som redan innan det varit mitt fokus ett bra tag. En stor del av förra årets träning var ett test för att se om det var möjligt rent fysiskt att ge sig på något som Axa. 43 kilometer och 1800 positiva höjdmeter. Och med positiva höjdmeter menas inte några glada, hjälpsamma utförsbackar utan rakt-upp-på-fjället-inget-nonsens-höjdmeter. Det som var pricken över i:et då var mitt första pass över tre mil som slutade på ca fyra mil totalt när jag försökte ta mig an John Bauer-leden från Huskvarna till Gränna men hamnade i Bunn (Läs mer om den eskapaden här). Då kände jag att med ett års träning till så skulle jag vara redo att klara den stenhårda utmaningen som Axa Fjällmaraton ändå är.

Snabbspola ett år och vi är framme vid tävlingsdagen. Väderprognosen hade lovat klart väder och solsken men när jag vaknade i vår stuga där utsikten brukar vara helt ljuvlig så möttes jag av en kompakt vägg av dimma. Illa. Lite småorolig blev jag allt. Utsikten är ju halva grejen med att springa på ett fjäll. Efter frukosten återstod lite småplock med utrustning, fylla på vatten i vätskeryggsäcken och sätta på nummerlappar och dona med packningen och klä på sig matchdräkten som dagen till ära fick bestå av min vita Team Nordic Trail-t-shirt, nyinförskaffade Nikeshorts inklusive tights, min Craftkeps, Gococo vadkompression, Segerstrumpor och moddade Icebug Acceleritas3. Som jag skrev innan Axa så lutade jag åt att springa i antingen Salomon S-Lab Sense 2 eller Salomon Sense Pro. Men då det hade fortsatt regna fram till tävlingen kändes det säkrast med ett par skor som klarar av lite väta och dessutom har ett excellent grepp på blöt sten, vilket jag antog att det kunde bli en hel del utmed banan.

Axa Pre-RaceLaddad för loppet! Med vår stuga till vänster på bilden och bakom det kompakt dimma istället för en magisk utsikt.

Vi packade in hela familjen i bilen och gav oss iväg för att köra den knappa milen till Edsåsdalen och Köjagården där starten skulle gå. Där hade vi varit flera gånger under vår drygt veckolånga vistelse i Åre. Bland annat hade min äldste son Adrian sprungit Minimaraton där men det kommer jag att skriva mer om i ett annat inlägg där jag går igenom vår semester i Åre lite mer.

Dimman började lätta på vägen dit och så gjorde även mitt tävlingshumör även om jag fortfarande var lite småpirrig inför dagens mastodontuppgift. Väl framme sjöd dalen av aktivitet, bilar som parkerade här och där och massor med löpare kryllade omkring likt myror överallt och jag började bli lite stressad då det började dra ihop sig så Marie fick släppa av mig och leta parkeringsplats så jag skulle hinna till starten i lugn och ro.

Axa - Till starten

Jag hann värma upp lite lätt innan starten och under uppvärmningen stötte jag på en av mina stora idoler och förebilder när det gäller traillöpning, Emelie Forsberg. Jag hälsade snabbt och önskade lycka till och sen var det dags att pallra sig bort till startfållan. Startfållan är uppdelad efter vilken sluttid man tror att man kommer att ha och mitt mål var att försöka klara under sex timmar så jag trängde in där strax bakom de som planerade springa på 4.5-5 timmar. Det råd jag läst mest när det gäller Axa är att man ska ta det lugnt fram till Nordbottnen, alltså i ca 27 kilometer. Sen visste jag även att det kommer bli trångt upp för stigarna upp till första fjället Välliste, men så fick det vara då kommer jag garanterat ta det lugnt. Det fick vara min plan för dagen. Sen skulle man visst bara ta sig över en liten bjässe vid namn Ottfjället efter Nordbottnen, men hur det skulle gå återstod att se. Jag småpratade lite med några av deltagarna runt omkring och det märktes att det började närma sig startskottet för stämningen i fållan gick nästan att ta på. Sen var det dags och då bar det av i lugnt tempo, allmänna glädjetjut hördes runtomkring och jag passade på att skrika ut ett rejält ”Yeeeee-haaaaa!” 🙂 Killen som stod närmast mig i fållan lyckades vurpa strax efter startlinjen så han var nog först av alla att ramla under loppet, men garanterat inte den siste. Här är en film från starten.

Efter starten flöt det på i lagom lugn takt och jag njöt av det härliga vädret och känslan av att vara iväg på ett spännande äventyr. Helikoptern flög över oss för att filma och jag passade på att vinka. Först sprang vi på en bred grusväg men efter ca två kilometer bar det av in i skogen och den första stigningen uppför fjället Välliste inleddes. Här fick man gå om man inte ville springa om i terrängen som var riktigt blöt och lerig på sina ställen så jag höll mig till min plan att ta det lugnt. Redan här upptäckte jag en av de sakerna som gör ett sådant här lopp till en sådan fantastisk upplevelse; atmosfären och gemenskapen. Jag passade på att småprata med folket runtomkring, försökte luska ut lite vilket tempo de hade tänkt hålla för att se om det var någon jag kunde haka på. Stämningen var verkligen på topp och det skämtades friskt. Sen kom vi ut på de första spängerna och vyerna började breda ut sig runtomkring. Härligt!

Axa - Lämmeltåget

Axa - Spånglöpning

Lämmeltåget och första spånglöpningen!

Vi började närma oss trädgränsen och nu sprang man i princip hela tiden. Härligt att komma igång ordentligt med löpningen och när vi väl kom upp på fjället var utsikten makalös. Verkligen helt perfekt väder och frågan är hur långt man kunde se? 10-15 mil? Långt var det i alla fall. Här börjar jag snacka lite med en man som sprungit Axa fem gånger tidigare, alltså en riktig veteran! Uffe visar sig dessutom vara från Skara, min mors hemstad och själv är jag ju uppvuxen i Skövde så direkt fick man en go’ koppling 🙂 Han tjötade på bra och vi hade det riktigt sköj upp för toppen på Välliste och han hade som plan att springa under sex timmar så jag försökte hänga på. Efter först toppen var det en rejält brant backe som var riktigt rolig att ta sig nedför och sen bar det av utför fjället och in på smala, tekniska stigar och vidare mot första vätskekontrollen vid Ottsjön (16 km).

Här anslöt även en till person till vårt gäng, Björn som visade sig jobba för Inov-8 i Sverige. Helskön kille som hade Axa Fjällmaraton som sitt nionde löppass (!!!) för i år. Dock höll han på med cross-fit och såg väldigt vältränad ut, men jag var riktigt imponerad av hans humör och kämpaglöd, han bara ångade på likt han tränat till loppet i flera månader. Riktigt spännande att prata med någon med stor inblick i branschen också. Vi tappade Uffe som var tvungen att ta en toapaus och från ca 12 km till 14 km tog vi oss upp för vad jag tyckte var ett av de jobbigaste partierna på banan. Dels var det en lång stigning under hela de två kilometerna men det jobbigaste var underlaget. Det hade ju regnat väldigt mycket under veckan så det var som att springa uppför en geggig bäck i två kilometer. Inte skoj och jag fick släppa till Björn här för jag ville inte ta ut mig för mycket.

Det kändes som en befrielse när det började gå utför mot Ottsjön och första vätskekontrollen vid 16 km och man fick springa på lite grusväg. Till vätskekontrollen hade det tagit mig knappa två timmar och jag åt en bulle och fyllde på sportdryck i mina två Salomon Soft Flask som jag hade med i fram på vätskeryggsäcken. Passade även på att skölja av huvudet med kallt vatten vilket var väldigt gött för det började bli riktigt varmt.

Direkt när jag lämnade vätskekontrollen så springer man utför en liten backe och där hamnade jag bredvid Fredrik som var från Sotenäs och sprang för klubben IK Granit. Jag kände igen klubbdräkten från ett blogginlägg som jag läst på Jogg.se och som det i efterhand visade sig vara Fredrik som hade skrivit. Läs det här! Vi började småprata och hade det väldigt trevligt uppför Hålfjället och ned mot Nordbottnen. Här bjöd banan på en rätt lång stigning i princip mer eller mindre uppför i nästan åtta kilometer. Där gick Fredrik och jag en hel del och det var härligt att springa på fjället med Ottfjällets praktfulla höjder som tornade upp sig bara några kilometer bort. Men först skulle vi ner till vätskekontrollen vid Nordbottnen (27 km) och löpningen dit var riktigt jobbig. Smala, leriga stigar med massor med blöta rötter och stenar gjorde utförslöpningen tung och krävande. Fredrik hade sagt att han skulle stanna lite längre vid Nordbottnen så han vek av strax innan för en toapaus. Jag provade att äta en chokladboll men det var bara segt att försöka äta den. Skulle nog druckit lite innan jag försökte med den. Jag kände mig dock pigg och fräsch och jag hade ätit två Runekakor på vägen, en vid ca 11 km och en vid ca 22 km. Så jag plockade på mig lite vingummi, fyllde på sportdryck i mina handflaskor igen, sköljde av huvudet och gav mig av och då stod klockan på ca 3.30.

Nu var det lite pirrigt. Alla säger att det är nu loppet börjar på riktigt. Vid 28 km kommer stigningen upp på Ottfjället. På tre kilometer är det en stigning på ca 500 höjdmeter. Det är vad jag kan få ihop i höjdmeter på ett långpass på dryga två mil här i Jönköping och då har vi det ändå ganska bra ställt med backar häromkring. Innan loppet hade jag tänkt att så jobbigt kan det väl inte vara ändå. Man går ju ändå uppför. Men ack så fel jag hade. Det jobbiga var väl inte att gå i sig utan när man skulle börja springa igen eller börja gå igen efter att man hade sprungit. Man använder tydligen musklerna annorlunda för just omställningen mellan gång/löpning tyckte jag var väldigt jobbig. De två första kilometerna går ändå relativt bra, jag går till och med om en del folk. Trycker i mig vingummi för att få mer energi i mig.

Axa - Väggen

Ett parti av ”väggen”

När vi kommer över trädgränsen kommer det några vindar och man riktigt njuter av att det fläktar lite, det är trots allt riktigt varmt.

Axa - Väggen + Björn

Här kan man skymta Björn från Inov-8 i bakgrunden i bar överkropp, men jag hade ingen aning om att han låg bakom mig när jag tog kortet.

Axa - Massage

Hade sett den här skylten på Instagram innan loppet men när jag väl såg den på riktigt vet jag inte om den hade den effekt som de som satte upp den hade tänkt….

När lutningen börjar bli löpbar igen kommer en kille ikapp mig och börjar prata med mig och jag är riktigt trött så till en början fattade jag inte ens att det var Björn för han hade tagit av sig och sprang nu i bar överkropp. Härligt att springa tillsammans med någon och Björn verkar dessutom oförskämt pigg. Vi kommer upp till en vacker fjällsjö och Fredrik hade tipsat mig innan om att det var härligt att dricka ur dem och det var verkligen uppfriskande. Återigen får jag släppa iväg Björn som ångar på.

Det jobbigaste mentalt sett nu är dels får jag krampkänningar när jag ska springa men och sen igen när jag börjar gå men värst är att man ser hur folk fortsätter uppåt, uppåt och uppåt på smala stigar och jag börjar känna mig riktigt slut. Vätskekontrollen på Ottfjället är efter 35 km och på vägen dit blir det riktigt kallt. Vi korsar berget från väster till öster större delen av stigningen och givetvis ligger det en stadig motvind som jag till en början uppskattade men snart börjar ogilla allt mer. Som tur är visste jag sen Marie sprang halvmaran veckan innan att det kan bli riktigt kallt på fjället så jag hade lagt tunna vantar och min Team Nordic Trail-buff lättillgängligt i vätskeryggsäcken så jag hivade på mig dem och kände mig som en trail-gangsta när jag sprang omkring med buff och kepsen utanpå. Har som tur är inget bildbevis på denna utstyrsel. Men det var väldigt gött att bli lite varm i vinden. Dock verkade inte de flesta andra löparna störa sig så mycket på kylan. Jag var ensam med både vantar och buff. Till slut når jag vätskekontrollen och här gör jag väl lite av samma misstag som jag gjorde på Kolmården Trail Marathon, jag låter min hunger och törst styra mitt energi- och vätskeintag. Det visar sig att de har cola på den här vätskestationen och det klämmer jag säkert fem muggar av, vilket bör vara ca en liter cola. Kanske inte direkt klockrent för magen som ska kuta åtta kilometer till nedför ett fjäll och som pricken över i:et passar jag även på att klämma i mig en handpressad espresso. Bjuds det på en handpressad espresso uppe på ett fjäll då får man liksom passa på. Är så trött att jag inte klarar av att äta och jag börjar fundera på om jag borde stannat längre vid Nordbottnen och fyllt på mer där. Tyvärr hade de inte några dunkar så man kunde fylla på handflaskorna här och hade jag varit lite piggare hade jag kanske kunnat komma på den simpla idén att ta sportdryck från ett av glasen som stod uppdukade på bordet och fylla på med, men icke sa nicke. Trötthet på gränsen till utmattning har väl viss effekt på rationellt tänkande 🙂

Att ta sig de åtta kilometerna från Nordbotten upp till Ottfjället har tagit mig 1h och 35 minuter. Jobbigt. Men när jag börjar springa igen så märker jag att det faktiskt går att springa lite, men oj vad segt det är! Och tyvärr hade vi inte nått banans högsta punkt utan det var mer uppför innan det skulle bli dags för den långa utförslöpningen. Här möts jag dock av några åskådare varav två kvinnor står och gör vågen för alla löpare. Helt fantastiskt peppande och precis vad jag behövde i det läget! Stort tack till er som gjorde vågen! Spana i den officiella videon från loppet lite längre ner i inlägget så kan ni se dem 🙂

När jag börjat nedförslöpningen kommer Uffe från Skara ångandes förbi och verkar väldigt pigg. Hade dock ingen ork att hänga på honom. Någon minut senare kom Fredrik ikapp mig igen, vilket trots att Fredrik är en kanonkille gjorde mig lite smått irriterad för jag hade trott att jag dragit ifrån honom. Han sa nämligen när vi diskuterade hur gamla vi var och då det visade sig att jag var nio år yngre än honom att jag borde ligga en halvtimme före honom när vi var på väg ner till Nordbottnen. Mitt svar då var att vi får väl se se sen när vi är i mål. Men jag måste erkänna att de taggade mig och att han hann ikapp mig nu när vi skulle ned för Ottfjället var väl egentligen väldigt bra för det fick mig att pusha mig nedför och vi plockade faktiskt lite placeringar på vägen ned. Höll på att göra en riktigt saftig vurpa när jag gled nedför en sten vid en hög brant men lyckades rädda fallet och fick faktiskt beröm av några åskådare som sa att det var många som hade slagit sig illa där. Löpningen nedför bjöd på en hänförande utsikt men förrädiska leriga backar och småhala spänger men fortlöpte bra och sen var det riktigt gött att komma in på den avslutande grusvägen ned till målgången i Vålådalen. Här sprang jag förbi en kompis från Skövde som jag inte sett på väldigt länge men som numera bland annat gör de officiella filmerna till Axa Fjällmaraton, åker en massa skidor med kite och är rätt välkänd i Jämtlandskretsar, nämligen Simon Jaktlund. Görsköj att heja på honom i farten och han kom även förbi efter målgången. Roligt!

Nu var det bara några hundra meter kvar till mål och benen var enormt tunga. Både Fredrik och jag fick gå i en liten uppförsbacke som egentligen inte var värd att kallas backe efter allt vi tagit oss igenom under dagen. Efter den hör jag ett konstigt ljud och ser på håll att två glada typer kommer springandes mot oss varav den ena har koskälla. Det visar sig vara Mr Salomon himself, Erik Ahlström och Daniel Roxvret som jag lärt känna genom Team Nordic Trail men som jag aldrig träffat på riktigt. Erik och Daniel springer och hejar på alla och ger high-fives och det är superuppiggande att se deras glädje och spontanitet 🙂 Väldigt sköj sätt att träffa Daniel för första gången också. Det kommer jag nog aldrig glömma. Strax efter det se jag hela min familj som står och hejar på för fulla muggar och det är bara ca hundra meter kvar till mål. Helt fantastiskt skön känsla! 🙂

Axa - Adrian och Edvin

Adrian och Edvin väntar på pappa! 🙂

Här är en liten kort film som Marie filmade strax innan målgången och där kan ni se Fredrik som springer strax före mig. Jag lyckades maka mig förbi honom i sakta fart precis innan målgång men vi gick i mål på precis samma tid. Riktigt roligt när man har sprungit en stor del av loppet tillsammans.

Tyvärr blir det inget roligt omkramande av varandra och trevligt eftersnack med Fredrik då magen gör sig påmind om att den faktiskt blev fullproppad med ca en liter cola och en espresso av sin slutkörda ägare för åtta kilometer sedan vilket resulterar i att jag kräks ut all cola och espresso direkt efter målgången. Kanske inte så trevligt för publiken runtomkring men faktiskt väldigt gött för min egen del. Jag visste att det inte var optimalt med all cola och espresson för magen men jag behövde verkligen allt socker snabbt då och jag kunde inte äta något. Efter målgången hamnar man direkt i matkön och efter att ha bälgat i mig en massa saft där och känt att lite av krafterna börjar komma tillbaka så ställde jag mig i matkön och får en körv och en våffla, men konstigt nog är jag inte hungrig fast jag förbränt ungefär lika mycket kalorier som jag gör på två dagar ungefär. Bäst av allt är att nu får jag träffa min familj! Underbart fast jag är helt slut.

Axa - Matdags!

Matdags!

Efter att fått i mig lite mat blev det lite vila i gräset och sen fick jag skölja av benen inför massagen som jag väntade på och det var ett projekt i sig. Att ta av sig strumpor samt vadkompression när man sprungit en fjällmara är inte så enkelt som det låter. Efter lite mer vila var det äntligen dags för min massage och där fick mina vader en rejäl genomknådning. Gött men ajajaj! Sen följde Adrian med mig och badade lite badtunna och efter det var det dags att ge sig av till vår stuga för att städa och packa lite inför nattens hemfärd.

Summering av Axa Fjällmaraton 2014

Mitt resultat och saker jag kan förbättra

Till att börja med är jag väldigt nöjd med mitt resultat på 6.06.18 även om jag inte klarade under sex timmar som var mitt mål. Det som varit svårt för min del i träningen av loppet har varit att komma iväg på de där riktigt långa långpassen. Tills jag springer nästa gång ska jag se till att komma ut på fler långpass där jag är ute och springer längre än tre timmar bara för att vänja kroppen med att löpa länge. Som småbarnsförälder är det inte lätt att få till de här passen, men några veckor innan Axa testade jag att ge mig ut på ett långpass på ca 3.5 mil med en ny löparkompis och då startade vi strax efter klockan sex på en söndagmorgon och det fungerade faktiskt väldigt bra. Sen tänker jag även se till att träna mer med fullpackad ryggsäck. Det hade jag inte gjort och det märktes. Jag var väldigt trött í ryggen på vägen upp för Ottfjället och det hänger nog också ihop med att jag tränat bålstyrka alldeles för dåligt. Så målet inför höstträningen är att få in minst två styrke/corepass i veckan på de dagar då jag inte springer. Något annat som jag kan göra bättre är att träna mer på att gå uppför riktigt branta backar. Det märktes att jag var ovan med det och det tog mycket mer på musklerna än jag hade räknat med. Sen fungerade det inte helt klockrent med energiintaget under loppet och det är något jag får experimentera lite med. Är inte supersugen på att börja köpa en massa dyra gels eller energidryck utan vill gärna hålla nere kostnaderna då jag ska vara föräldraledig i ett helt år till (har varit hemma sen i januari) och då får man se till att snåla för att kunna vara hemma så länge. Sen går det ju alltid att se till att klämma in ännu mer av de där positiva höjdmeterna i träningen 🙂 Se till att hänga på JanuariJakten 2015! 🙂

Loppet och arrangemanget

Loppet var verkligen allt jag hade föreställt mig och en bra bit till. Att springa i den underbara fjällmiljön med utsikter som är så praktfulla och ståtliga så man nästan tappar andan av vidden och skönheten och göra det tillsammans med en massa annat folk och härlig stämning och helskön atmosfär är en upplevelse värd var enda krona. För det är rätt dyrt att anmäla sig, har för mig det var 1200 kr. Men då får man ju även en hel längs med vägen i form av support och de ser även till att Fjällmaratonleden hålls i bra skick samt att man får massage, bada badtunna och annat gött efter loppet också. Banan var verkligen en saftig bit att ge sig på och bjöd på ypperligt varierad terräng med många riktigt tekniska, smala stigar och tyvärr en hel del lera efter allt regnande vilket höll nere tiderna. Jag hade nog klarat mig under sex timmar om jag hade sprungit Öppet Fjäll helgen innan då banan var extremtorr. Men jag ångrar inte en sekund att jag satsade på mina Acceleritas3 då de passade perfekt i all lera och på blöta stenar. Sen måste jag bara skriva lite om Ottfjället och miljön där. Det karga, nästan lite bistra landskapet med stenar och klippor och helt sagolikt vackra småsjöar här och där hänförde mig fast jag var enormt trött. Jag skulle gärna fjällvandra leden med familjen någon gång i framtiden då barnen är äldre. Arrangemanget i sig var kanon! Allt flöt på väldigt smidigt och är riktigt genomarbetat och proffsigt gjort. Inga problem med banmarkeringar eller något annat. Jag gillar även att de breddat konceptet med fler lopp under veckan. Vi var och kollade på Ottfjället upp mitt i veckan och det var spännande att se flera av de stora stjärnorna vid starten men vi missade Inov-8 Sprinten som verkade vara riktigt rolig att kolla på.

Jag kan verkligen rekommendera dig att springa ett sådant här lopp, men se till att träna inför det. Axa Fjällmaraton lever verkligen upp till sin beskrivning som de har på sin Facebooksida: Upplevelselopp i vacker fjällmiljö. Vill du springa nästa år får du hänga på låset på tisdag 19/8 kl 14.00. Förra året tog alla platser slut på en kvart! För min egen del tror jag att nästa års stora löpupplevelse kommer att bli Kullamannen Ultra som ser ut att bli en utmaning över det vanliga då man nästa år kommer springa tre slingor på ca 20 km över Kullaberg så hela banan kommer bli 60+ km och 3000+ höjdmeter. Men jag har insett att jag gillar sådana här utmaningar. Att se vad jagklarar av. Det är verkligen stor skillnad på att springa ett långlopp och ge sig ut och springa ett 10 kilometers trail-lopp. Man blir trött på två helt olika sätt och ställs inför två helt olika utmaningar.

Avslutningsvis! Se till att spana in filmen som Simon Jaktlund gjorde om årets fjällmaraton 🙂

UppTech: Salomon S-Lab Sense 2 VS. Salomon Sense Pro

Är i skrivande stund på en härlig semester i Åre och laddar inför min debut på Axa Fjällmaraton på lördag. Det ska bli så roligt och jag ser verkligen fram att få ge mig ut och springa i den här fantastiska miljön. Men som alltid när man ska ge sig ut på längre rundor så blir skovalet av stor vikt. Därför tänkte jag skriva en recension av de två par skor jag sprungit mest med i år och förklara varför jag med största sannolikhet kommer springa med just ett av paren. Båda skorna är tillverkade av Salomon och jag kommer gå igenom deras för- och nackdelar. Men först en kort presentation av skorna och lite fakta om dem.

Salomon S-Lab Sense 2

Sense 2Salomons S-Lab Sense-serien kom till då något väldigt ovanligt hände. Suveräne Kilian Jornet förlorade nämligen Western States 100 (ett prestigefullt 100-miles lopp som ofta brukar vara mycket varmt) år 2010. Inför 2011 återvände han med ett par nya skor och ett nytt vätskesystem. Vätskesystemet använder jag väldigt mycket under sommarhalvåret då det är perfekt att ha med sig en liten flaska på turer under en mil och det heter Salomon S-Lab Sense Hydro Set. Det var revolutionerande i sig men det var skorna som fick ändå större genomslag. Skorna hette Salomon S-Lab Sense och de togs alltså fram för att passa Kilians löpstil och det som utmärker dem deras extremt låga vikt, att man kan springa utan strumpor om man vill och den nya sulan och dess utformning. Salomon använder sig av en mycket bra metod när de tar fram nya produkter. De utgår från vad deras topplöpare vill ha och deras idéer och respons och får på det sättet fram produkter som verkligen är anpassade på bästa möjliga sätt för vad de ska göra. Salomon har något som de kallar Advanced Week några gånger per år då många av deras löpare samlas någonstans på jorden och springer, testar nya skor och produkter och umgås och har det sköj. Här är en film från den senaste veckan som ganska tydligt förklarar hur det går till 🙂

Kilian vann inte helt oväntat Western States 100 år 2011 och S-Lab Sense-serien har bara ökat sen dess och blivit ett signum för Salomons trailsegment. Så det är lite som jag läste på en blogg tidigare i år, Kilian borde förlora oftare så att han pressar fram ännu mer innovationer från Salomon 😉 I våras införskaffade jag ett par Salomon S-Lab Sense 2, alltså uppföljaren till Kilians originalsko. Det har även kommit en tredje version i år, men den är såpass mycket dyrare än vad tvåan var och skillnaderna verkar inte vara enorma så då fick det bli version två när jag hittade dem på rea.

Salomon Sense Pro Salomon Sense Pro

Efter att ha sprungit över hundra mil i mina Salomon Sense Mantra så kände jag att jag behövde en uppföljare samt en sko som passar bra som instegsmodell att rekommendera för medlemmarna i Team Nordic Trail Jönköping och då föll valet på Salomon Sense Pro. Sense Pro beskrivs av Salomon som ”En S-LAB inspirerad sko för träning och tävling med Natural Motion som ger bra känsla för underlaget samtidigt som den är stabil. ”

Vad är då skillnaderna och likheterna mellan skorna rent tekniskt sett (S2 = Sense 2 och SP = Sense Pro) enligt Salomon?

Vikt

S2: 195 gram storlek 42 – SP: 250 gram storlek 42

Hållbarhet (Skala 1-5)

S2: 1 – SP: 3

Sulans tjocklek (Skala 1-5)

S2: 2 – SP: 3

Drop (Skillnad mellan fram- och baksula)

S2: 4 mm (9 mm/13 mm) – SP: 6 mm (10 mm/16 mm)

De stora skillnaderna är alltså vikten, hållbarheten, sulans tjocklek och droppet. Min upplevelse hittills av skorna är att det stämmer bra.

Sense 2 – Mitt intryck

Sense 2 är helt fantastisk lätta och de sitter riktigt tight och skönt på fötterna. Jag har inte sprungit barfota i dem men jag kan tänka mig att det skulle fungera utan problem. Väldigt luftiga och riktigt snygga i min mening. Man känner sig lite extra snabb av att bara ha dem på sig 🙂 Sen är det ett par skor som ställer höga krav på löparen. Sulan är riktigt tunn och det påminner väldigt mycket om att springa med barfotaskor och markkontakten och löpkänslan är den bästa jag upplevt hittills i några skor. Jag är inte helt van med droppet på fyra millimeter utan jag känner av mina hälsenor lite extra om jag sprungit mycket i Sense 2. Den tunna sulan gör också att man känner av stenar och rötter om man trampar igenom lite mer. Sen är skorna som jag nämnt anpassade för att springa med i torr och varm miljö. Är det blött och geggigt och du springer på leriga stigar eller blöta klipphällar så är inte Sense 2 det bästa valet. Men det ska de inte vara heller. Jag skulle inte rekommendera skorna till en nybörjare, man det låga droppet och den tunna sulan ställer som sagt lite krav på dig som löpare men samtidigt får du en helt fantastisk löpupplevelse och perfekt skor för tävlingar på torrt underlag. Jag har sprungit pass på runt ca 2.5 mil som längst och då har jag varit rätt så seg i hälsenorna efteråt så kör jag med dem på Axa så är jag beredd på att det kommer ta en hel del på vader och hälsenor.

Sense 2 - Sula

Sense Pro – Mitt intryck

Sense Pro är lite tyngre än Sense 2 och inte lika tight och med bredare tåbox. Sulan påminner mer om Sense Mantra då den är tjockare och lite mer stum inledningsvis när man springer med dem när skorna är nya. Sulan har dobbar under hela sulan till skillnad från Sense 2 (Se bild på sulan på Sense 2 ovan).
Sense Pro - Sula
 Sense Pro – Sulan (Bild från Salomons hemsida)
Förutom sulan är de största skillnaderna passformen och löpkänslan. Sense Pro har en mycket bredare tåbox och sitter inte lika tight. Detta kan vara skönt då fötterna sväller på längre pass. Skorna sitter ändå väldigt skönt men har inte riktigt samma tighta känsla som Sense 2, vilket kan vara gött beroende på vad man är ute efter på sin löprunda. Sense Pro ger inte samma markkontakt då sulan är tjockare, men är i gengäld snällare mot löparen då droppet är på sex millimeter och de sliter inte lika mycket på hälsena och vader på längre pass. Sen är en liten skillnad att snörsystemet Quick Lace känns mycket mer rejält på Sense Pro, starkare snören som känns mer hållbara, men samtidigt så sitter Sense 2 på lika bra så det är väl snarare en fråga om hållbarhet i slutändan. Sen ska ju skorna hålla olika länge och Sense 2 känns skörare, men jag har inte kommit upp i tillräckligt högt milantal på skorna än för att det ska vara några stora skillnader ännu. Dock har det hänt något med mina Sense Pro. Troligtvis har en liten sten eller något annat kommit in i bak på skon och legat och skavt sönder ett hål i hälkappan under Kolmården Trail Marathon. Jag har åtgärdat det här genom att sätta in lite ludd från en filt i hålet, sen sätta först en liten bit silvertejp över hålet och sen en stor bit silvertejp från sulan upp till toppen av hälkappan.
Jag har provtestat skorna med den här lösningen här uppe i Åre och det har fungerat utan något skav både i våta och torra förhållanden. Överlag känns det som att greppet är aningen bättre på Sense Pro och jag har hunnit provspringa på blöta spänger med skorna och det har fungerat bra. Både Sense 2 och Sense Pro tar in vatten relativt fort när det är blött ute men det rinner ut relativt bra också. Sen är Sense Pro i och med att de bygger på Sense-serien inte gjorde för blöta och geggiga stigar eller våta klipphällar utan då får man nog satsa på Salomon S-Lab Sense Ultra 3 SG som har mer rejäla dobbar under och är gjorde speciellt för bra grepp i leriga och blöta förhållanden. Läs mer om dem här! Sense Pro kan jag rekommendera varmt och då den är en lite snällare skor tror jag den fungerar alldeles utmärkt som första trailsko om du aldrig har sprungit med ett par trailskor förut och den går även alldeles utmärkt att använda om du måste häda ibland och springa på asfalt 🙂 Den ingår trots allt i Salomons CityTrail-segment.
Axa Fjällmaraton – Vilka skor springer jag i?
Så som det kändes i lördags då min fru Marie sprang Axa Fjällmaraton – Halvmara då vädret var torrt och spåren därefter och utifrån hennes intryck från banan känns det just nu som att jag kommer springa i mina Salomon Sense Pro. Den breda tåboxen, tjockare sulan och aningen bättre grepp känns bra att ha med sig upp på fjällen. Sense 2 skulle nog fungera men det känns som de ställer lite krav på mig som löpare som jag inte uppnår riktigt ännu. Dock har det regnat mycket under veckan och det verkar som att det kan komma en hel del innan lördag också. Då krävs nog en Plan B och då lutar det åt att jag snörar på mig mina moddade Icebug Acceleritas3.
Pimpade Acceleritas3
De erbjuder ett bättre grepp i leriga och blöta förhållanden, har bättre vattenskydd och har dessutom det sensationella RB9X-gummit som är fenomenalt på blöt sten. Vilket kan visa sig vara väldigt viktigt när man ska springa utför Ottfjället. Nackdelarna med Acceleritas3 är en tunnare sula än Sense Pro och lägre dropp. Jag har heller inte sprungit längre pass än ca 2.5 mil med mina Acceleritas3, men det känns som att det ska fungera bra. I vilket fall så ska det bli så roligt och fantastisk upplevelse att ge sig ut och springa Axa Fjällmaraton på lördag! Hojta till om du är där och känner igen mig! 🙂

Kolmården Trail Marathon – Premiär i dubbel bemärkelse

Först vill jag börja med att be om ursäkt för den oerhört låga aktiviteten på bloggen den senaste månaden. Det har liksom kommit ett fotbolls-VM och semester i vägen känns det lite som. Däremot är det inte så att jag slutat springa eller har ont om uppslag att skriva om så håll i hatten så ska det bli åka av de närmaste veckorna. Det kommer godbitar som vilken löparjacka du ska köpa om du ska köpa någon, recensioner av två kanonfina Salomonskor som jag utvärderat under våren/sommaren, allt om mitt första Axa Fjällmaraton, vad som händer i Team Nordic Trail Jönköping i höst samt en massa annat smått och gott!

Men nu till dagens inlägg. I början av juli var det nämligen premiär i dubbel bemärkelse. Jag skulle springa mitt första marathon någonsin och loppet i fråga var det också premiär för, Kolmården Trail Marathon. Upplägget för loppet passade mig perfekt. För totalt 350 kr fick man startavgift, övernattning i Kvarsebo IK:s klubbstuga samt frukost. Klockrent! Starten på loppet var redan kl 08.00 så skulle jag åkt dit samma dag skulle jag fått gå upp mitt i natten. Fredagen fjärde juli styrde jag alltså kosan mot Kolmården, vädret var alldeles ljuvligt soligt och varmt och fredagskvällen bjöd dessutom på ett pizzadepåstopp i Vingåker av alla ställen där jag lyckades hitta en pizzeria med en gigantisk projektorskräm så jag kunde se Tyskland – Frankrike.

VM Tyskland - Frankrike Sen fortsatte färden mot Kvarsebo IK:s klubbstuga och väl på plats var det lite spännande att se vad det var för gäng jag skulle möta där. Det är ju inte var dag man åker och sover i ett stort rum med en massa främlingar. Jag hade trott att vi skulle vara väldigt många, men vi var bara åtta stycken tror jag om jag inte minns helt fel. Vi hann med lite gött småprat innan det var dags att sova.

Sovplats

 Min fabulösa sovplats 🙂

Som jag nämnde tidigare så ingick det även frukost i övernattningen och vi pratade ihop oss kvällen innan om att ca klockan sex var en ganska bra tid att gå upp då starten var klockan åtta. Då jag somnade lite efter klockan tio kvällen innan (Samtidigt som Brasilien – Colombia precis startat, men vad gör man inte för löpningen 😉 och vaknade runt klockan sex hade jag alltså sovit lite mindre än åtta timmar. För mig som är småbarnsförälder är detta ren och skär lyx! 🙂 Jag sov dessutom rätt bra så uppladdningen inför loppet var det inget fel på.

Frukosten för dagen bestod av ljust bröd, lite vaniljyoghurt som jag hittade och lite havregryn som müsli samt en skvätt kaffe. Killen jag satte mig bredvid visade sig vara från Vetlanda och en riktigt rutinerad löpare/orienterare. Jag hann få en hel del tips av honom samt även diskutera Axa Fjällmaraton en hel del för han hade sprungit både fjällmaran och öppet fjäll. Sen flöt allt på, toabesök, omklädning, fylla vattenblåsan på min Ultraspire UltraViz Spry, blanda Resorb i min Salomon Soft Flask som jag sedan klämmer ner i en av fickorna i fram på min Spry och bunkra upp med Runekakor i resten av fickutrymmen samt en extra Resorbpåse för påfyllning. Sen började dra ihop sig för start och jag sprang lite bara för att känna på benen och det kändes gött. Inte var dag man ska springa sin första mara och dessutom i terräng. Innan starten fick en genomgång inför tävlingen och sen var det några minuters lite smånervös väntan. Det var rätt så varmt redan nu så jag var lite spänd på hur mycket värmen skulle påverka mig.

KTM - Genomgång

Taggade löpare!

KTM - Start

I startfållan hann jag hälsa på ett för mig välkänt Instagramansikte, sportstuff_se alias Daniel. Roligt att prata med någon man följt länge på Instagram och som jag hade lite häng på när jag sprang Linköping XC-Race i höstas. Sen gick starten och jag hann bara springa några meter innan jag kände igen ett Instagramansikte till, wirus81 alias Fredrik som tillsammans med några kompisar har Team Fillinge Ultra. Lite ovanligt att presentera sig springandes och jag visste att han ska springa UltraVasan och hade en runstreak på över 200 dagar så kunde jag hänga på honom och det känns ok så kommer det nog gå bra. Början av banan klättrade upp på små fina stigar över klipphällar och vissa stycken med härlig utsikt över Bråviken. Rätt snabbt hamnade jag strax bakom Daniel och längre fram sprang Fredrik och tempot kändes helt ok för mig så det flöt på bra.

KTM - BråvikenPå klipporna vid Bråviken strax bakom Daniel.

(Bild från Salomon Trail Tour Kolmårdens Facebooksida)

Vid ca 7-8 km blev det en lucka mellan de andra och mig och här kände jag att jag var tvungen att välja. Öka tempot och hänga på eller dra en egen klunga själv. Jag vet hur segt det är att ligga och dra först när det är smala stigar och man ska följa en led (i detta fallet Sörmlandsleden större delen av banan) så jag valde att haka på Team Fillinge Ultra och Daniel.

När vi hade avverkat första milen ungefär kom vi till en väldigt mysig sjö, Nävsjön, där vattnet låg helt stilla och det var alldeles tyst. Jag älskar att springa på små stigar intill sjöar och löpningen runt sjön kommer jag bära med mig som ett av de bästa minnena från mina marathondebut. Vid sjön kom även första vätskekontrollen vid 11 km och det blev ett kort stopp med lite sportdryck och så vidare.

Fram till nästa vätskekontroll vid 23 km bjöds vi på varierad terräng med mestadels smala stigar med en hel del rötter och sten, men även vackra fält, lite grusväg och lite asfalt. Jag gillade passagerna där det blev lite bredare väg för då hann man prata lite med de andra. Roligt att tjöta lite med folk som brinner för löpningen och prata om lopp, träning och utrustning med mera. Vi kände oss starka och sen de första två-tre kilometerna så hade ingen sprungit förbi oss vilket kändes bra för mig som ofta startar lopp för hårt och tappar sen. Vid vätskekontrollen blev det lite banan, blandning av en ny flaska med Resorb och lite vatten.

Nu var det dags för eldprovet. Tolv kilometer till nästa vätskekontroll. Det började bli riktigt varmt. Vi ångar på. Fredrik som dragit vår klunga länge lämnar över till Andreas alias anestesor som verkar väldigt pigg och fräsch. Jag mumsar Runekakor och dricker Resorb. Andreas och jag pratar lite och är väldigt nöja med att vi sprungit tre mil på ca tre timmar. Jag börjar få förhoppningar om en sluttid på dryga fyra timmar. Fredrik springer ikapp Andreas och berättar att han har krampkänningar och vill släppa. Jag fortsätter vidare själv medan de pratar och kommer ut på ett kalhygge med väldigt tätt ris som täcker nästan hela stigen och man kan knappt se stigen under. Borta är min draghjälp, skuggan från träden och nu ska jag följa markeringarna själv på en stig som knappt syns och temperaturen är väl ca 25 grader. Så fortsätter det i ca två kilometer. Jag kommer i kapp och förbi några löpare som kroknat av värmen och för hårt tempo men blir själv allt tröttare och allt mer törstig. Vattnet tar slut precis innan jag kommer ut från den oerhört jobbiga stigen till en grusväg och till min lycka sitter det några och hejar där som har flera vattenflaskor. Jag frågar om jag kan få dricka lite vatten och i samma veva så kommer Andreas ikapp mig. Jag blir så glad av att få lite draghjälp att jag glömmer att tacka de jag fick vatten av så tack ni som satt där mitt ute i skogen och bjöd mig på mycket välbehövlig vätska! 🙂

Benen börjar kännas riktigt sega och jag börjar få problem med att hänga med Andreas. Jag får smaka lite på hans vatten och det var verkligen kanon av honom. Då det fortfarande var dryga kilometern kvar till nästa vätskekontroll. Jag får släppa och han ångar vidare. När jag väl når vätskekontrollen så är jag riktigt trött och det känns som att jag kan dricka en hel sjö själv. Men när jag hör arrangörerna prata om att vi bara är ungefär femton stycken som kommit till kontrollen hittills så går humöret upp rejält. Tänk att komma bland de 20 bästa av ca 85 startande i sin marathondebut! Här gör jag nog ett av de nybörjarmisstag som jag ska försöka komma ihåg i framtiden. Jag dricker alldeles för mycket vatten och äter alldeles för mycket banan. En av arrangörerna säger att nu är det bara slutspurten kvar och jag tänker att det låter ju bra, nu är det kanske lättsprunget. Men ack vad fel jag hade. Smala, branta, klippstigar mötte mig efter bara några hundra meters löpning och det i kombination med en mage som inte riktigt ville leka längre gjorde att det fick bli väldigt mycket gå upp för de tekniska och branta klippstigarna och även en hel del nedför. Värmen hade tagit ut sin rätt och orken efter ca fyra timmars löpning.

En positiv sak med detta var att jag kunde njuta mer av den vidunderliga utsikten över Bråviken. Solen gassade och man kunde se riktigt långt och vattnet glittrade när solstrålarna reflekterades. Härligt! Men jag hade fullt upp med att ta mig fram. Kilometertiderna sjönk och helt plötsligt tog det 8-9 minuter att ta sig en kilometer och när de värsta partierna med klippor var slut och jag kommer ut på en landsväg känns det helt underbart att springa flera hundra meter i sträck. Men jag började bli så trött så att de sista kilometerna hankade jag mig fram med en form av intervall, springa till nästa stigkrök, sen gå lite, springa till det trädet, sen gå igen. Mer orkade jag inte. Men den jobbiga avslutningen på banan verkar inte bara vara jobbig för mig för ingen passerar mig efter sista vätskekontrollen heller. Till slut börjar jag känna igen vägarna till klubbstugan och äntligen skymtar den genom skogen. Jag är verkligen helt slutkörd och när jag vänder upp på upploppet tvingar jag mig själv till att springa bara för att det är så mycket publik.

Väl i mål är jag verkligen totalt utpumpad. De sista tolv kilometerna tog ungefär 1 timme och 45 minuter att avverka, jämfört med tre timmar på de tre första milen. Min sluttid i mitt första marathon blir 04:46:45 och jag går in på en 16:e plats totalt, 14:e plats i herrklassen. Så grymt nöjd med detta då totalt var 83 startande och att ingen sprang om mig efter de inledande kilometerna! 🙂

Efter målgången sjunker jag ihop i skuggan av en husvägg och sitter där och bara är. Pratar lite med en kille som har en Suunto Ambit 2 och han har fått ca 650 positiva höjdmeter på banan och min Suunto Ambit 2 S visar på knappa 400 meter vilket är lite intressant. Ambit 2 har en barometrisk höjdmätare och arrangörerna hade sagt ca 600 höjdmeter så det känns ju mer korrekt än mina 400.

Efter ett tag är det dags för prisutdelning och Fredrik Nilsson från Vetlanda som jag pratade med vid frukosten visade sig ha kommit trea i hela loppet. Grymt starkt jobbat! Jag lyckas vinna en Salomon Trail Tour t-shirt på den efterföljande pristudelningen vilket var roligt. Sen var jag äntligen tillräckligt ok i magen för att få i mig gratishamburgaren som alla deltagarna fick. Glad och nöjd och oerhört trött satte jag mig sedan i bilen för ca tre timmars bilfärd. Fick stanna och fylla på energidepåerna efter ca en timme och efter det piggnade jag till rejält.

KTM - Kolhydratpåfyllning

SOCKER!!!

Jag klämmer två vaniljbullar direkt. Ljuvligt är bara förnamnet. Kommer att tänka på en tävling som var med i programmet 24 Karat tror jag. Deltagarna skulle äta en vaniljbulle utan att slicka sig runt munnen vilket visade sig vara praktiskt taget omöjligt. Resten av hemfärden går bra och efter det har sommarträningen flytit på mycket bra. Har varit på västkusten och tränat en hel del på Skaftö och kört hårda pass i värmen här hemma. Nu bär det snart av upp till Åre och Axa Fjällmarathon och det släpptes nyligen en film där de provspringer banan som verkar vara rekordtorr vilket bådar gott. Vill helst slippa allt för blöta förhållanden och högre skaderisk.

Man kan ju inte bli annat än sugen på att springa i fjällen efter att ha sett den filmen och snart är vi där! Nästa inlägg kommer att handla om vilka skor jag ska springa Axa i och samtidigt bjuda på en dubbelrecension av två Salomonskor så håll utkik här på bloggen!

STT Skatås – Bättre två sulor i skorna än en i handen

I lördags var det dags för en av vårens höjdpunkter och starten på sommaren, Salomon Trail Tour Skatås i Göteborg. Min fru och jag sprang där förra året (läs mer om det här) och det var väldigt roligt att ge sig ut på de tekniska stigarna, klipporna och mossarna vid ryggarna runt Skatås. Både Marie och jag hade dock varit förkylda i veckan, jag kände mig dock helt kurant dagen till ära men Marie hade fortfarande känningar vilket var lite synd. Annars verkade förutsättningarna riktigt bra. Väderleksrapporten lovade bra väder, benen kändes riktigt pigga efter två dagar löpvila och det verkade bli riktigt mycket folk på tävlingen. Jag sprang ”Fyra Ryggar” förra året som är ca 12.5 kilometer lång och i år var det dags att ge sig på den längsta distansen, ”Fem Ryggar” och 21 saftiga trailkilometrar.

Banprofil-21-kmBanprofil – Bild från STT Skatås hemsida

Som man kan se på bilden ovan så bjuder banan på en hel del riktigt branta backar. Det kände jag mig ganska komfortabel med. Dock har jag bara sprungit en halvmara på tävling förut och är lite ovan med att disponera krafterna under 21 kilometer. Marie skulle ge sig på Fyra Ryggar och trots att vi kom fram i vad vi tyckte var rätt god tid så blev det lite stressigt inför hennes start då toaköerna var jättelånga. Så jag fick passa på och sköta mina bestyr direkt så tyvärr missade jag starten av Fyra Ryggar men fick desto mer tid på mig att värma upp och fokusera ordentligt inför mitt lopp. Planen för dagen efter att ha kollat lite resultattider från förra årets lopp var att springa snabbare än två timmar.

STT Skatås

Dagens outfit bestod av mina Nike shorts och t-shirt, Craftkepsen som skydd mot sol och grenar, Salomon Exo Calf:s (vadkompression) samt mina nya Salomon Sense Pro och Ultraspire UltraViz Spry med en liter vatten på ryggen.

STT Skatås Outfit

Väl i startfållan såg jag en kompis som jag hann tjöta lite med och jag snackade även lite med han som kom tvåa på Vilden X-trail, Leon Keely som tävlar för Sävedalens AIK. Noterade att det inte var många andra som hade vätskeväst. Men jag är så dålig på att dricka i farten på vätskekontroller samt att när det är så varmt tycker jag om att kunna dricka en slurk då och då så man inte blir torr i munnen. Jag hade även med ett paket Twix i ett av facken fram på min Spry.

DSC03346Bild från STT Skatås hemsida

Startpistolen pangade iväg oss och det drogs upp ett högt tempo direkt. Jag hängde på rätt bra för jag visste att det skulle bli trångt i skogen sen. När vi väl kom in på den smala skogsstigen märkte jag tidigt att det var mycket blötare och geggigare jämfört med förra året. Hittade ett bra tempo som det kändes att jag skulle kunna hålla länge.

0648_STT_Skatås

Bild från STT Skatås hemsida

De första kilometerna bjuder på en hel del blöta partier kombinerat med löpning på klipphällar och här fick mina Salomon Sense Pro bekänna färg. Greppet fungerade ändå hyfsat men det var nästan så jag började att ångra att jag inte slängt på mina Icebug Acceleritas3. När skorna blivit vattenfyllda så rinner vattnet ändå ut relativt snabbt vilket var ett plus. Sen är jag med mina 190 cm och x antal kilo (har faktiskt ingen koll på vad jag väger) inte världens nättaste löpare så jag försöker hoppa och välja rätt väg så jag ska trampa i leran så lite som möjligt. Det var gött att ha med vätskevästen och jag drack lite energidryck på alla vätskekontroller utom den sista. Vet dock inte om jag drack för mycket vätska totalt sett. Vid ca 7 kilometer delade banan sig och de som sprang Fyra Ryggar fortsatte tillbaka mot målet medan vi som sprang Fem Ryggar fick ta en svängom på Odensvaleryggen. Här bjöds det på ett mycket upplyftande inslag. En kvinna stod vid sidan av spåret och spelade fiol och låten hon spelade var en som vi hade på vårt bröllop. Sprang och tjötade lite med en barbröstad man om detta och vi hade följe rätt länge och hejade på varandra i backarna.

0875_STT_Skatås

Bild från STT Skatås hemsida

Som man ser på bilden ovan ingick det även lite klättring här och där på banan. Många av backarna var så branta att man med fördel tog sig upp genom att dra sig upp med hjälp av träd, rötter och stenar. Vid ungefär 10-11 km avklarade försökte jag äta lite av Twixen som jag hade i västen, men tempot hade varit så högt att det var svårt att äta fast jag sprang på en grusväg och med lite nedförsbacke. Kände mig relativt stark och hade klarat ca 10.5 kilometer på en timme och första milen verkade saftigast enligt banprofilen. Men kvar återstod två av de jobbigaste ryggarna, Getryggen och Brudarebacken. Tyckte ändå jag klarade Getryggen uppför bra. Men utförslöpning på Getryggen, ett stenigt mycket tekniskt parti som jag plockade flera platser på förra året, gick inte alls bra. Baksida lår började bli stel efter allt hoppande med fullt utsträckt ben över lera och mossar samt att det hade regnat en hel del tidigare i veckan så många partier var blöta. Det kanske är bättre att bara plöja på i leran istället när den inte är så djup och slippa krampkänningar? Jag har aldrig hoppat så mycket på ett lopp som jag gjorde på detta.

Efter ca 16.5 kilometer händer det som inte får hända. Vi börjar närma oss Brudarebacken och jag hoppar ner för en sten och ”slumpfh” låter det och helt plötsligt har hela min sko fastnat i ett parti som var mycket mjukare än jag trodde. Bilden av min blå sko nedtryckt i marken har jag fortfarande inetsad på näthinnan känns det som. Illa! 😦 Att bara böja sig ned, ta upp skon, försöka få på den, insikten om att sulan har vikt sig och att det inte går att få på skon utan att ta ur sulan tar massor med energi, tid och framförallt, krampkänningar direkt när jag måste sträcka ut musklerna för att böja mina 190 oviga centimeter så mycket. Jag tappar en och halv minut i tid här, men krampkänningarna och humörtappet är nog värst. De sista nästan fem kilometerna får jag alltså springa med sulan i ena handen och ständiga krampkänningar och starkt dalande humör.

1116_STT_Skatås

Bild från STT Skatås hemsida

Lyckades ändå klämma fram ett leende när jag skulle vara med på kort. Men det gick verkligen inte fort här. Jag hade tappat massor med placeringar och ännu fler sprang förbi mig på slutet. Kände mig helt slut och kom på att jag hade Twix kvar när ca 1.5 kilometer återstod. Klämde hela den när jag gick upp för en backe och fick en riktig kick, det kändes som att ny energi pumpades ut i blodet kanonfort. Synd bara att den inte botade krampkänningarna 🙂 Jag borde ätit mer regelbundet under loppet och eventuellt slängt i mig en Twix till precis innan loppet. Väl i mål var jag helt utpumpad. Jag tappade nog ca 15-18 placeringar på skofadäsen, men samtidigt vet man inte om jag hade storknat på grund av energibrist annars. Tror inte jag hade fått lika kraftiga krampkänningar om jag inte hade varit tvungen att böja mig för att få på och knyta skorna. Jag kom totalt 49:a med tiden 2.03.03, alltså ca tre minuter från min uppsatta måltid. Hade jag klarat under två timmar så hade jag kommit 32:a istället. Men jag är nöjd ändå. Banan var som sagt mycket blötare i år och det hade nog varit bättre med mina Icebug Acceleritas3 på fötterna.

Finn ett fel!Finn ett fel!

Efter målgången fick man en riktigt snygg Salomon Trail Tour-buff och jag gick direkt och fyllde upp en rejäl tallrik med den goda gulaschsoppan som de serverar varje år. Var superhungrig! Hann prata lite med Leon Keely igen som hade kommit tvåa i loppet efter suveräne Fredrik Johansson (som var 6.38 före i mål…!!). Det skulle vara intressant att se Fredrik på Axa Fjällmarathon 🙂 Jag hoppas jag är tillbaka vid Skatås nästa år så jag kan slå min tid då!

Ikväll är det dags för Team Nordic Trail Jönköpings första träningspass på Bondberget vid Öxnegården. Det är gratis att prova på så se till att komma dit! Vi tränar mellan kl 18.30 – 19.30. Välkommen!

Upptrampade stigar

En liten sammanfattning av lopp och olika löparupplevelser jag varit med om hittills sen jag blev löpberoende sommaren 2011. Vill du vara med från starten så börjar du läsa i botten där de mest igenväxta stigarna är annars börjar du med de färskaste spåren och läser här uppifrån.

Förra årets galnaste runda
Jag springer runt Bankarna. Inget ovanligt kanske då jag springer där ofta. Jo, denna runda var sjukt galen för jag sprang runt Bankarna strandvägen vilket är lättare sagt än gjort! Geggig adrenalinpumpande ska jag hinna springa på skrå utan att ramla håller den här grenen som jag lägger all min kroppstyngd på-löpning.

Löprundan som Gud glömde
Blixtar och dunder, magiska skounder. Icebug Acceleritas3 RB9X visar vad de går för!

Linköping XC-race 10 km – 19/10 2013
Underbart teknisk bana som jag förhoppningsvis springer fler år. Bra arrangemang och bra väderförhållanden. Och jag spydde. Igen.
Tid: 51.11. Placering: 37 av 120

Mullsjö X-Trail Halvmarathon – 31/8 2013
Min första halvmaratävling. Härlig publikfest! Kanonbra arrangemang och en tävling jag hoppas jag kan springa varje år.
Tid: 1.45.12. Placering: 38 av 138

Blodomloppet 10 km – 20/8 2013
Mitt första millopp under 40 minuter. Liter oväntat då jag inte alls tränat fart och i och med att jag sprang fyra mil till Bunn drygt en vecka innan. Dock hade jag laddat med tre tårtbitar på jobbet innan. Tårta = Succé! Att ingen tänkt på det tidigare. Och jag lyckades anmäla mig till Axa Fjällmaraton samma dag! DubbelVinst!
Tid: 39.54. Placering: 72 av 1176

Alla stigar bär till Bunn?
Min hittills längsta löprunda och ett minne för livet. Ett riktigt löparäventyr och jag ser fram mot att göra fler liknande pass i framtiden.

Södra Vätterleden: SolnedgångspassDelux
Jag utforskar en bit av Södra Vätterleden i magiskt solnedgångsljus. Upptäcktslöpning när den är som bäst!

Salomon Trail Tour Skatås 12.6 km – 8/6 2013
Jag har lärt mig lite av rookiemisstagen och kommer underfund med att jag är en hejare på utförslöpning. Fantastiskt varierad och rolig bana.
Tid: 1.11.50. Placering: 44 av 199.

Salomon Trail Tour Kolmården 10 km – 25/5 2013
It’s all about smiles, not miles – Härlig slogan från mitt första Salomon Trail Tour-lopp. Jag gör rookiemisstag, spyr, fastnar i ett kärr och allt är underbart!
Tid: 54.26. Placering: 13 av 40.

Blodomloppet Jönköping 10 km – 21/8 2012
Troligtvis det lopp jag tränat mest specifikt inför hittills. I och med att det är på hemmaplan kunde jag anpassa träningen och testa banan och formtoppa. Jag hade ännu inte gått ner mig djupt i trailträsket och allt träningsfokus under året låg på det här loppet. Hade satt upp ett mål om att springa snabbare än 43 minuter. För att sätta extra press på mig själv så berättade jag även målet för kompisar och arbetskamrater. Vid den här tiden var det ett väldigt högt satt mål tyckte jag för jag hade knappt hållit den hastigheten som behövdes i fem kilometer på träning innan loppet. Vädret var härligt och hela loppet gick kanon även om jag kanske öppnade lite väl hårt, men det finns en flaskhalsbro efter ca 200-300 meter som stoppar upp massor med folk så man får kuta som en gnu i början. Familjen skulle heja på mig i en park nära där vi bor efter ca fyra kilometer, men jag såg dem inte. Började tappa mod och ork, men då stötte jag på en arbetskompis som hejade och skrek på mig och OJ! vilken energi det gav. Femte och sjätte kilometern var riktigt tunga men sen började det kännas som att mitt mål var möjligt. Vid målgången hade de en tidtagningsklocka uppe och när jag närmade mig så såg jag till min stora glädje hur jag höll på att klara mitt mål. Jag spurtade in på 42.57 och där och då kändes det som att jag hade vunnit VM-guld och jag nästan trodde att det skulle ploppa upp något tv-team och intervjua mig. Jag var ju helt fantastisk! Istället fick jag en goodiebag med en knallgul Blodomloppet t-shirt och en liten medalj. Men jag var ändå extatisk och dessutom var jag nu ca tre minuter före min träningskompis som var sex sekunder efter mig på Lidingöloppet innan. Hittade den här filmen på hur jag i blå t-shirt spurtar in i målet halvt död =]  http://www.racetimer.se/sv/runner/show/2289423?layout=racetimer&race_id=812#.UuAukNIRnGg Jag hade förbättrat min min/km tid med drygt en halv minut sen Lidingöloppet vilket kändes kanon. Från 4.52 på Lidingö till 4.18 på Blodomloppet.
Tid: 42.57. Placering: 145 av 1098

Lidingöloppet 15 km – 24/9 2011 Började löpträna seriöst i juli 2011 inför mitt första riktiga lopp i vuxen ålder. Två kompisar och jag skulle upp och springa korta Lidingöloppet och målet var givetvis att vara snabbast. Det var jag också, men det var olidligt jämnt och spännande mellan en av mina kompisar och mig, det skiljde bara sex sekunder på sluttiden. Det kunde man leva på länge sen! =] Sluttiden stannade på 1.13.02 efter en saftigt fet spurt på upploppet. Känslan i benen när jag var i mål var att de bara ville fortsätta springa. Innan hade jag aldrig sprungit så långt och hade som mål att springa snabbare än 5 min/km vilket jag lyckades med.
Tid: 1.13.02. Placering: 254 av 4422