Kolmården Trail Marathon – Premiär i dubbel bemärkelse

Först vill jag börja med att be om ursäkt för den oerhört låga aktiviteten på bloggen den senaste månaden. Det har liksom kommit ett fotbolls-VM och semester i vägen känns det lite som. Däremot är det inte så att jag slutat springa eller har ont om uppslag att skriva om så håll i hatten så ska det bli åka av de närmaste veckorna. Det kommer godbitar som vilken löparjacka du ska köpa om du ska köpa någon, recensioner av två kanonfina Salomonskor som jag utvärderat under våren/sommaren, allt om mitt första Axa Fjällmaraton, vad som händer i Team Nordic Trail Jönköping i höst samt en massa annat smått och gott!

Men nu till dagens inlägg. I början av juli var det nämligen premiär i dubbel bemärkelse. Jag skulle springa mitt första marathon någonsin och loppet i fråga var det också premiär för, Kolmården Trail Marathon. Upplägget för loppet passade mig perfekt. För totalt 350 kr fick man startavgift, övernattning i Kvarsebo IK:s klubbstuga samt frukost. Klockrent! Starten på loppet var redan kl 08.00 så skulle jag åkt dit samma dag skulle jag fått gå upp mitt i natten. Fredagen fjärde juli styrde jag alltså kosan mot Kolmården, vädret var alldeles ljuvligt soligt och varmt och fredagskvällen bjöd dessutom på ett pizzadepåstopp i Vingåker av alla ställen där jag lyckades hitta en pizzeria med en gigantisk projektorskräm så jag kunde se Tyskland – Frankrike.

VM Tyskland - Frankrike Sen fortsatte färden mot Kvarsebo IK:s klubbstuga och väl på plats var det lite spännande att se vad det var för gäng jag skulle möta där. Det är ju inte var dag man åker och sover i ett stort rum med en massa främlingar. Jag hade trott att vi skulle vara väldigt många, men vi var bara åtta stycken tror jag om jag inte minns helt fel. Vi hann med lite gött småprat innan det var dags att sova.

Sovplats

 Min fabulösa sovplats 🙂

Som jag nämnde tidigare så ingick det även frukost i övernattningen och vi pratade ihop oss kvällen innan om att ca klockan sex var en ganska bra tid att gå upp då starten var klockan åtta. Då jag somnade lite efter klockan tio kvällen innan (Samtidigt som Brasilien – Colombia precis startat, men vad gör man inte för löpningen 😉 och vaknade runt klockan sex hade jag alltså sovit lite mindre än åtta timmar. För mig som är småbarnsförälder är detta ren och skär lyx! 🙂 Jag sov dessutom rätt bra så uppladdningen inför loppet var det inget fel på.

Frukosten för dagen bestod av ljust bröd, lite vaniljyoghurt som jag hittade och lite havregryn som müsli samt en skvätt kaffe. Killen jag satte mig bredvid visade sig vara från Vetlanda och en riktigt rutinerad löpare/orienterare. Jag hann få en hel del tips av honom samt även diskutera Axa Fjällmaraton en hel del för han hade sprungit både fjällmaran och öppet fjäll. Sen flöt allt på, toabesök, omklädning, fylla vattenblåsan på min Ultraspire UltraViz Spry, blanda Resorb i min Salomon Soft Flask som jag sedan klämmer ner i en av fickorna i fram på min Spry och bunkra upp med Runekakor i resten av fickutrymmen samt en extra Resorbpåse för påfyllning. Sen började dra ihop sig för start och jag sprang lite bara för att känna på benen och det kändes gött. Inte var dag man ska springa sin första mara och dessutom i terräng. Innan starten fick en genomgång inför tävlingen och sen var det några minuters lite smånervös väntan. Det var rätt så varmt redan nu så jag var lite spänd på hur mycket värmen skulle påverka mig.

KTM - Genomgång

Taggade löpare!

KTM - Start

I startfållan hann jag hälsa på ett för mig välkänt Instagramansikte, sportstuff_se alias Daniel. Roligt att prata med någon man följt länge på Instagram och som jag hade lite häng på när jag sprang Linköping XC-Race i höstas. Sen gick starten och jag hann bara springa några meter innan jag kände igen ett Instagramansikte till, wirus81 alias Fredrik som tillsammans med några kompisar har Team Fillinge Ultra. Lite ovanligt att presentera sig springandes och jag visste att han ska springa UltraVasan och hade en runstreak på över 200 dagar så kunde jag hänga på honom och det känns ok så kommer det nog gå bra. Början av banan klättrade upp på små fina stigar över klipphällar och vissa stycken med härlig utsikt över Bråviken. Rätt snabbt hamnade jag strax bakom Daniel och längre fram sprang Fredrik och tempot kändes helt ok för mig så det flöt på bra.

KTM - BråvikenPå klipporna vid Bråviken strax bakom Daniel.

(Bild från Salomon Trail Tour Kolmårdens Facebooksida)

Vid ca 7-8 km blev det en lucka mellan de andra och mig och här kände jag att jag var tvungen att välja. Öka tempot och hänga på eller dra en egen klunga själv. Jag vet hur segt det är att ligga och dra först när det är smala stigar och man ska följa en led (i detta fallet Sörmlandsleden större delen av banan) så jag valde att haka på Team Fillinge Ultra och Daniel.

När vi hade avverkat första milen ungefär kom vi till en väldigt mysig sjö, Nävsjön, där vattnet låg helt stilla och det var alldeles tyst. Jag älskar att springa på små stigar intill sjöar och löpningen runt sjön kommer jag bära med mig som ett av de bästa minnena från mina marathondebut. Vid sjön kom även första vätskekontrollen vid 11 km och det blev ett kort stopp med lite sportdryck och så vidare.

Fram till nästa vätskekontroll vid 23 km bjöds vi på varierad terräng med mestadels smala stigar med en hel del rötter och sten, men även vackra fält, lite grusväg och lite asfalt. Jag gillade passagerna där det blev lite bredare väg för då hann man prata lite med de andra. Roligt att tjöta lite med folk som brinner för löpningen och prata om lopp, träning och utrustning med mera. Vi kände oss starka och sen de första två-tre kilometerna så hade ingen sprungit förbi oss vilket kändes bra för mig som ofta startar lopp för hårt och tappar sen. Vid vätskekontrollen blev det lite banan, blandning av en ny flaska med Resorb och lite vatten.

Nu var det dags för eldprovet. Tolv kilometer till nästa vätskekontroll. Det började bli riktigt varmt. Vi ångar på. Fredrik som dragit vår klunga länge lämnar över till Andreas alias anestesor som verkar väldigt pigg och fräsch. Jag mumsar Runekakor och dricker Resorb. Andreas och jag pratar lite och är väldigt nöja med att vi sprungit tre mil på ca tre timmar. Jag börjar få förhoppningar om en sluttid på dryga fyra timmar. Fredrik springer ikapp Andreas och berättar att han har krampkänningar och vill släppa. Jag fortsätter vidare själv medan de pratar och kommer ut på ett kalhygge med väldigt tätt ris som täcker nästan hela stigen och man kan knappt se stigen under. Borta är min draghjälp, skuggan från träden och nu ska jag följa markeringarna själv på en stig som knappt syns och temperaturen är väl ca 25 grader. Så fortsätter det i ca två kilometer. Jag kommer i kapp och förbi några löpare som kroknat av värmen och för hårt tempo men blir själv allt tröttare och allt mer törstig. Vattnet tar slut precis innan jag kommer ut från den oerhört jobbiga stigen till en grusväg och till min lycka sitter det några och hejar där som har flera vattenflaskor. Jag frågar om jag kan få dricka lite vatten och i samma veva så kommer Andreas ikapp mig. Jag blir så glad av att få lite draghjälp att jag glömmer att tacka de jag fick vatten av så tack ni som satt där mitt ute i skogen och bjöd mig på mycket välbehövlig vätska! 🙂

Benen börjar kännas riktigt sega och jag börjar få problem med att hänga med Andreas. Jag får smaka lite på hans vatten och det var verkligen kanon av honom. Då det fortfarande var dryga kilometern kvar till nästa vätskekontroll. Jag får släppa och han ångar vidare. När jag väl når vätskekontrollen så är jag riktigt trött och det känns som att jag kan dricka en hel sjö själv. Men när jag hör arrangörerna prata om att vi bara är ungefär femton stycken som kommit till kontrollen hittills så går humöret upp rejält. Tänk att komma bland de 20 bästa av ca 85 startande i sin marathondebut! Här gör jag nog ett av de nybörjarmisstag som jag ska försöka komma ihåg i framtiden. Jag dricker alldeles för mycket vatten och äter alldeles för mycket banan. En av arrangörerna säger att nu är det bara slutspurten kvar och jag tänker att det låter ju bra, nu är det kanske lättsprunget. Men ack vad fel jag hade. Smala, branta, klippstigar mötte mig efter bara några hundra meters löpning och det i kombination med en mage som inte riktigt ville leka längre gjorde att det fick bli väldigt mycket gå upp för de tekniska och branta klippstigarna och även en hel del nedför. Värmen hade tagit ut sin rätt och orken efter ca fyra timmars löpning.

En positiv sak med detta var att jag kunde njuta mer av den vidunderliga utsikten över Bråviken. Solen gassade och man kunde se riktigt långt och vattnet glittrade när solstrålarna reflekterades. Härligt! Men jag hade fullt upp med att ta mig fram. Kilometertiderna sjönk och helt plötsligt tog det 8-9 minuter att ta sig en kilometer och när de värsta partierna med klippor var slut och jag kommer ut på en landsväg känns det helt underbart att springa flera hundra meter i sträck. Men jag började bli så trött så att de sista kilometerna hankade jag mig fram med en form av intervall, springa till nästa stigkrök, sen gå lite, springa till det trädet, sen gå igen. Mer orkade jag inte. Men den jobbiga avslutningen på banan verkar inte bara vara jobbig för mig för ingen passerar mig efter sista vätskekontrollen heller. Till slut börjar jag känna igen vägarna till klubbstugan och äntligen skymtar den genom skogen. Jag är verkligen helt slutkörd och när jag vänder upp på upploppet tvingar jag mig själv till att springa bara för att det är så mycket publik.

Väl i mål är jag verkligen totalt utpumpad. De sista tolv kilometerna tog ungefär 1 timme och 45 minuter att avverka, jämfört med tre timmar på de tre första milen. Min sluttid i mitt första marathon blir 04:46:45 och jag går in på en 16:e plats totalt, 14:e plats i herrklassen. Så grymt nöjd med detta då totalt var 83 startande och att ingen sprang om mig efter de inledande kilometerna! 🙂

Efter målgången sjunker jag ihop i skuggan av en husvägg och sitter där och bara är. Pratar lite med en kille som har en Suunto Ambit 2 och han har fått ca 650 positiva höjdmeter på banan och min Suunto Ambit 2 S visar på knappa 400 meter vilket är lite intressant. Ambit 2 har en barometrisk höjdmätare och arrangörerna hade sagt ca 600 höjdmeter så det känns ju mer korrekt än mina 400.

Efter ett tag är det dags för prisutdelning och Fredrik Nilsson från Vetlanda som jag pratade med vid frukosten visade sig ha kommit trea i hela loppet. Grymt starkt jobbat! Jag lyckas vinna en Salomon Trail Tour t-shirt på den efterföljande pristudelningen vilket var roligt. Sen var jag äntligen tillräckligt ok i magen för att få i mig gratishamburgaren som alla deltagarna fick. Glad och nöjd och oerhört trött satte jag mig sedan i bilen för ca tre timmars bilfärd. Fick stanna och fylla på energidepåerna efter ca en timme och efter det piggnade jag till rejält.

KTM - Kolhydratpåfyllning

SOCKER!!!

Jag klämmer två vaniljbullar direkt. Ljuvligt är bara förnamnet. Kommer att tänka på en tävling som var med i programmet 24 Karat tror jag. Deltagarna skulle äta en vaniljbulle utan att slicka sig runt munnen vilket visade sig vara praktiskt taget omöjligt. Resten av hemfärden går bra och efter det har sommarträningen flytit på mycket bra. Har varit på västkusten och tränat en hel del på Skaftö och kört hårda pass i värmen här hemma. Nu bär det snart av upp till Åre och Axa Fjällmarathon och det släpptes nyligen en film där de provspringer banan som verkar vara rekordtorr vilket bådar gott. Vill helst slippa allt för blöta förhållanden och högre skaderisk.

Man kan ju inte bli annat än sugen på att springa i fjällen efter att ha sett den filmen och snart är vi där! Nästa inlägg kommer att handla om vilka skor jag ska springa Axa i och samtidigt bjuda på en dubbelrecension av två Salomonskor så håll utkik här på bloggen!