Löprundan som Gud glömde

Har haft ett välbehövligt höstlov och då passade vi på att besöka mina föräldrar i Skövde. I fredags gav sig först MaMarie ut på en löprunda och sen när det var min tur att springa så började det regna lite lätt strax innan jag skulle ut så jag slängde på mig min lätta Montaneregn/vindjacka. Och tur var det skulle det visa sig.

Jag skulle springa härliga stigar jag upptäckt i skogarna vid en av mina barndomssjöar och även två varv runt sjön. Redan när jag efter ca en kilometer kom in på tekniska stigar genom otroligt lövrik terräng så öppnade himlen sig totalt. Regnet bara öste ner men det gjorde inte så mycket då jag inte var kall och med min löparkeps på så slapp jag att få regn i ögonen. Dessutom var det perfekta förhållanden för att se vad mina Icebug Acceleritas3 RB9X går för när de bjuds på riktigt blöta och leriga stigar.

DD3B706D-3F3C-465F-B2A0-A7078B75F961Så här härligt gult var underlaget i början på löprundan. Inte ofta skorna nästan matchar stigen färgmässigt =]

Regnet fortsatte att ösa ner, men den vattenavvisande ovansidan på skorna stod pall bra. Tills det regnade så mycket att det inte gick att hoppa över vattenpölarna längre. Jag har inte så mycket att jämföra med när det gäller våtvikt men det kändes som att vattnet rann ur lite snabbare än mina Salomon Sense Mantra.

Men sen brakade det loss på allvar. Helt plötsligt slår blixten ner ca en kilometer från mig på berget Billingen. Ingen liten blixt utan en sådan där riktigt rackabajsarknall. Jag hann inte ens räkna till one Mississippi! Sekunderna efter börja det förutom spöregnet att hagla. Halvcentimeter stora hagel slår mot mig samtidigt som jag plöjer fram genom vattenpölar och börjar fundera lite smått på om det är dags att vända hemåt. Samtidigt är det lite komiskt att vädret är så illa och samtidigt är jag så nöjd med skorna att jag bara vill bölja fram genom all lera och vatten.

Jag möter en löpande kvinna som verkar vara på väg till sitt jobb. Hon springer med ett paraply men det är knappt att det hjälper och det känns på något konstigt sett helt rätt att bara se glad ut och ropa; Yeeee-Haaaa!, när vi möts mitt i stormen. För så känns det nästan. Som att man rider fram med stormen, haglet smattrande mot regnjackan och blixtar som slår ner runtomkring.

Som tur är drar blixtarna förbi och haglet slutar med. Men regnet verkar det inte finnas någon ände på. I en rejäl uppförsbacke forsar vattnet ner likt syndafloden och karvar upp stora fåror i gruset. Men greppet och tryggheten som skorna ger mig är helt fantastiskt. Jag behöver aldrig fega eller slinter aldrig med foten. När vi ändå är inne på bibliska referenser så kan jag väl dra en liknelse med berättelsen om personen som byggde sitt hus på en sandig strand. En trailversion på den berättelsen är: ”Spring aldrig blött utan Icebug Acceleritas3 RB9X

På slutet av rundan kommer jag till en knixig passage med smal lerig stig och mycket rötter. Där pressar jag på rejält ner mot 3.30 min/km-tempo och skorna gör mig verkligen inte besviken. Känslan av att flyga fram genom terrängen är oslagbar. Jag är ett med varje fotnedsättning, fullt fokuserad på stigen, hur jag ska ta mig fram så fort och smidigt som möjligt. Lycka!

Så trots att jag vädermässigt sett varit med om min värsta runda hittills så kommer jag hem helt lyrisk då förhållandena varit idealiska för att testa mina nya skor och de levererar med råge.

Två dagar senare drog jag på mig mina Mantra och sprang en likvärdigt trixig runda upp för slalombacken och runt Bondberget i Jönköping och då var det samma gamla visa igen. Jag fick fega i nedförsbackarna, slant flera gånger i leran och var farligt nära att ramla en gång.

Annonser